Vi ha mottagit följande, synbarligen skrifvet af en mycket gammal man med darrande hand: Herr redaktör! En gammal militär tager sig härmed friheten fästa eder uppmärksamhet på om icke vore lämpligt att med allkraft söka att återväcka till lif den nu tyvärr aftynande skarpskytterörelsen eller folkbeväpningsidn: Det var en söndag för några veckor sedan jag kom till den smärtsamma öfvertygelsen, att vi måste vara bra slöa och liknöjda, då ungdomen icke visar större håg att skynda under fanorna nu, då Enropa botas att bli förvandladt till ett krigsläger, liksom 1814—15, då jag var med. Det är vid sådana ögonblick. som detta, skarpskyttarne böra visa att det ligger allvar i leken. Må regeringens sorglöshet icke blifva det täcke, hvarunder nationen lägger sig att sofva! Må den fosterJländska pressen mana till vaj enöfning, låt oss på nytt visa tänderna och det skall fröjda ett åttatioårigt soldathjerta. Herr redaktör! förlåt en knekt, hvars hjerta ännu ej darrat som hans hand!