Öfver den Prim-Bismarckska intrig, som iu är nästan glömd, efter att den för några veckor sedan blef den tändande gnistan i de mellan Frankrike och Preussen hopade krigsanledningarne, faller plötsligen en ny belysning. Bredvid den hohenzollernske prinsens kandidatur till spanska tronen blottas en annan tråd i den subtila väfven af de underhandlingar, som egt rum mellan Berlin och Madrid. Amerikanska tidningar berätta nemligen, att ingenting mindre än Antillernas drottning, Cuba, numera blifvit ett föremål för den preussiska annekteringspolitiken. Som bekant, hör förvärfvandet af kolonier till tyskarnes allra hetaste begärelser. Anledningarne dertill äro flerehanda; Den nationella högfärden tycker sig ej kunna um: bära ett kolonialvälde, såsom ett ytterligare emblem af den germaniska glansen och storheten, och såsom ett vitnesbörd att man är lika god som en ann hvem det så vara må bland de stora handelsfolken. Den politiska maktlystnaden åter söker i kolonialbesittningar ett stöd för Tysklands uppåtsträfvande sjömakt. Köpmannaintresset och emigrationen, som båda spana efter tillfällen att etwas verdienen,, utgöra ett ej mindre vigtigt motiv. Hur kunna väl vi — det är ett gttrande från fyrtiotalet vi citera — hur unna väl vi, utan floftor och utan kolonier, göra våra utvandrare nyttiga för moderlandet och dess fabriker, hur ändamålsenligt sörja för de utvandrades bästa, huru åt dem bevara fäderneslandets språk och -seder? Drömmen om en stor tysk örlogsmakt har flere skeden. Det första ändade med — auktion på dessa den tyska flottans förstlingar, hvilka tyska folkets barnsliga instinkt åvägabragt., såsom hr professor G. Thaulow sorgbundet uttrycker sig. Det andra betecknas af Preussens uppoffringar för anskaffande af pansarfartyg och dess besittningstagande af den oumbärliga, providentiella Kielerhamnen; men man är det oaktadt ej längt kommen, och derför har man, med andra planer; trädt in: i det tredje stadiet, och nu gäller det: ej blött en nordtysk armada, utån ock nordtyska kolönier, Enligt preussisk moral är det som vi veta, mycket saligare att taga, än att gifva. För tre år sedan röjde den brandenburgiska Vidfamne sin lust att annektera Holland med dess flotta och dess rika kolonier i Ostindien och Amerika, men holländarne rustade sig så krarvigt till motvärn, att man den gången i Berlin fann sig föranlåten att drasa in tentaklerne, helst som Frankrike ej var villigt att nappa på lockbetet Belgien. Omsider har då grefve Bismarck funnit sin man i grefven af Reus, don Juan Prim, om eljest de amerikanska bladen äro väl underrättade. Efter The Newyork Sun, som redan tillförene haft upplysningar härom att meddela, och som nu upprepar och vidhåller dem, har The Boston Statesman för den-22 Juli i.en artikel, son: ligger framför oss, fäst uppmärksamheten på denna allvarsamma angelägenhet, som gifver det nuvarande kriget ett ökadt intresse. Det är med den ufligaste förtrytelse, det anförde Bostonbladet omtalar detta nya prof af Bismarcks illistiga ränksmideri och till vederbörlig uppmärksamhet rekommenderarden preussiska RK RR