san till Königsberg. Å Rättegångs-: och Polssaker. Mordörandsanläggning. Från Wernamo skrif ves till Jönköpings Tidning: Vid Östbo härad sommarting, som afslutades sistl, onsdag, förekor ransakning om ett upprörande brott, om hvars be sk fonbet jag vill meddela eder en kortfattad be rättelse, i Juni månad sistl. år nedbrann boningsbuse med deri förvarad lösegendom (brandförsäkrad länets bolag för cirka 1600 rdr), hos hemmaänsega ren Johss Persson i Linås af Rydaholms socken hvarvid Johannes Perssons 3 barn i ett föregåen de gifte, 7, 10 och 12 år gamla, innebrändes. Jo hannes Persson och hans nuvarande hustru vorc derunder stadde på resa till en marknad i Wies landa, bvarvid huset skulle förestås af en denn: senares syster. Vid brandsyn eller annorledes före kom ingen misstanka om brottsligt vållande för än nu i sommar, då genom skrifvelser till hemorten från jernvägsarbetare i trakten af Carlstad underrättelser erhöllos att en kusin till Johannes ersson, Sven Johan Isberg från Tostarp, som jemväl der var jernvägsarbetare, sökt taga sitt lif i samvetsqval deröfver att ban på öfvertalan af den förre anstiftat mordbrand i Linås. Efter erhållen kännedom härom ombesörjde ortens länsman A. P. Dahl förhör med Isberg, som erkände sitt brott och blef från Carlstad hitförpassad för ransakning, hvarjemte efter förhör med Joh:s Persson sådana omständigheter förekommit, att han blifvit kallad attji saken afgifva svaromål. Inför rätten vidhöll Isberg under synbart uppriktig ånger, att han mot en af Johannes Persson betingad belöning af 200 rår, och efter dennes förberedelser medelst anskaffad hyfvelspån oah andra brännbara ämnen, antändt huset, dock först efter Johannes Perssons löfte att ombestyra så att ingen menniska blef innebränd. Isberg hade sjelf icke förvissat sig härom på annat sätt än att han efter antändningen sökt lätta sin oro i detta fall genom att kasta en sten i väggen för att varna de möjligen innevarande för faran. Johannes Persson, härom hörd, förnekade till en början all delaktighet i brottet, men erkände sedermera Isbergs uppgifter beträffande mordbranden, hvartill motivet uppgafs ha varit penningförlägenhet, som skulle afbjelpas medelst den påräknade brandstodssumman, hvaremot han förnekade syftemålet med brandanstiftningen äfven ha varit att låta sina barn, hvilkas mödernearf han innehade, vid branden omkomma. Sedan åklagaren yrkat uppskof för utredning af denna detalj och rätten, med förklaring att brottslingarne skulle i häradshäktet förvaras, ville i anledning af den långt framskridna tiden (kl. omkring 11 e. m.) påföljande dag meddela beslut, blefvo, vid fångarnes inställelse vid rätten då, desse änyo hörde, hvarvid Johannes Persson medgaf, att han vid brandanstiftningen äfven haft den beräkningen att barnen, till hans fördel med afseende på arf efter dem, kunde omkomma, men att händelsen i detta fall fick bero på Guds vilja. I afbidan på fortsatt ransakning införpassades brottslingarne till länscellfängelset.