och räckte den Ull en leende och vacker Micka, att blifva påfylld. Men han hade bittert missräknat sig, ty med allt sitt bemödande kunde flickan icke hinna jems med tåget som hade ökat sin hastighet. Hon satt flämtånde och skrattande på marken, och soldaten, som hade förlorat allt sitt vin och sin flaska, var tvungen att tåla sina kamraters godlynta skämt, hvilka, sittande för långt från honom för att vås af hans hämmande arm, vätte ändan af en kork med vin och räckte den åt den nye Tantalus att lukta på. — Den 6 Angusti i historien. Det kan nu vara af särskildt intresse att se sammanstälda följande historiska data: Den 6 Augusti 843: Fördraget i Verdun, Tyskland skapas; 1648: Afslutandet af Westfaliska freden; 1762: Katarina afsäger Big ryska kronan; 1806: Tyska rikets slut, Frans Il nedlagger kejsarkronan; 1833: Stor kongress af monarker i Teplitz riktad mot Frankrike; 1840: Louis Napoleons landstigning i Boulogne och hans inspärrande på Ham; 1870: Bataljerna vid Wörth och Saarbräcken. — Brinnande fartyg. En förfärlig olycka har inträffat med barkskeppet Manin Barrabiuo destineradt från Genva til Montevideo med utvandrare. Det blef på höjden af Rio lågornas rof. 130 passagerare med 21 mans besätttning funnos ombord. Ett annat fartyg, Adöle och Louise hade den 27 Maj på morgonen fått se den brinnande barken och styrde genast dit. Nästan alla passa: gerare befunno sig då i vågorna, ty det oordentliga och ohejdade rusandet till båtarne bade gjort att dessa genast kantrat. Adele och Louise räd: dade aderton personer, deribiand kaptenen och 3 man af besättniogen och upptog dessutom från den uuder tiden ankomna Loudonskonaren Mary tio stycken som räddat sig dit. Då endast en bät fanns qvar ombord, hade qvartermästaren begifvit sig i densamma för att sätta den i sjön, men ban följdes ögonbiickligen af öfver 50 personer och båten brast sönder, innan den hunnit sättas i sjön. I Moutevideo föranstaltades en insamling för de utblottade emigranterna. Barken Caldera hade ytterligare upptagit 21, så antalet förolyckade inalles uppgär till 102 personer. — Ett stycke svensk lärdomshistoria. Till P. T. skrifver en korrespondent bland annat följande under rubriken Bilder från Kontinenten: Den svenska medeltidens lärdomshistoria är äpnu så litet bearbetad, att ett bidrag eller rättare en antydan af ett sådant tvifvelsutan eger något intresse. I Böhmen var förr, som nu, förhållandet mellan tyskar och czecher spändt. Det kom till ett skarpt utbrott år 1409, i det de många tyska studenterna måste lemna det frejdade universitetet i Prag. De utvandrade samlade sig till Leipzig, och det uni versitet, till hvilket grunden dermed lades, erkändes snart såväl af påfven som landets furste. Till Prag hade icke sällan svenskar gått att förkofra sig i de fria konsterna, en och annan följde med till Leipzig, t. ex. Jobannes Hildebrand, som snart blef artium magister i Leipzig och slutade sina dagar som prior i Wadstena. Den nya högskolan vann tydligen snart ett stort anseende. Tilloppet af studerande var stort; 1e indelades i fyra nationer, meissnar, sachsar, bairar och polacker, hvilka namn dock icke få tagas alltför strängt efter orden. En student, som kom från Kreta, blef inskrifven i den baierska nationen, som sålunda representerade södern. Norden räknades då under det sachsiska området; så finner man i universitetets matrikel bland sachsare mången svensk män, äfven sådana, som egt betydelse inom vår historia. Isynnerbet tidtals strömmade svenskar till Leipzig; så under åren 1469—1453. Efter det gistnämnda året inträder en hvilotid, men ifrån år 1464 blir tilloppet åter stort, till och med år 1489. tfedan komma visserligen äfven flera studenter, men mera ojemnt. Den siste, som kom till Leipzig från det katolska Sverige, var Olavus Phase de Sechwrcia, sommarbalfåret 1516. Biand andra, som studerat der, kuuna nämnas erkebiskoparue Olof Larsson och Jöns Bengtsson, biskoparne Ly deke i Westerås och Conrad Rogge i Strengnas, vidare riksrådet Erik Trolle, Laurencius Andree, m. fl. Studentkandidaterna voro af olika ålder. Ibland kom en åldve man, redan välbestäld kanik, som ville förkofra gig uti t. ex. den canoniska lagen och nu i det fjerran landet måste med oro tänka på sin egeudom i hemmet. Ibland kommo unga, — de kallas ibland rent af scolares, — hvilka val här skulle från början begyuna sina grundligare studier. Vägen från Sverige gick öfver Lybeck, och köpmännen i Lybeck förmedlade öfversändan det st bref och penningar. Så mycket ser mun, att vissa myndiga köpmän hade åtminstone hvar 14:de deg förbiadelse mellan Stockholm och Lybeck, men i-alla händelser begagnade man sig icke sysnerligen mycket af denna lägenhet. Fick man ett bref på året, var man glad. Mäången hade dessutom väl ej mycket penuingar att vänta. Den fattige kunde befrias från inskrifoingsafgiften och martrikeln visar, att en och annan svensk fick ätnjuta denna förmån. Jemte universitetets inskrifnings-matrikel, som fördes af rektorerna, finnas den filosofiska fakultetens examenslängder i behall, hvilka tördes al fakultetens decanus. Man kan der under de olika åren uppsöka vär den eller den blef baccalaureus och megister. Vanligen tyckas universitetsstudierna ipvom den itrågavarande fakulteten ha fordrat fem är, tre för baccalaureatet, två för magisterskapet. Jöns Bengtsson blef student 1434, bacca :u3 1436, magister 1438. För honom gick det äledes ovanligt hastigt. Men han, liksom mången annan, stannade qvarj ävgre tid, antingen för att studera inom en annan fakultet eller ock att verka såsom akademsk lärare. Dessa fingo ibland åtnjuta prof på akt. ning. En och annan svensk väljes till examinator . för baccalaureaudi och magistrandi, eller nämnes såsom lärare för andra, eller utses till att bestämma priset för de lektioner, som gifvas vid universitetet. En sådan högt betrodd man var t. ex. Ericus de Swecia mot slutet af 1409 talet, hvilken tyckes ha varit af stor betydelse för många af de anländande landsmännen. Fyra svenskar nådde universitetets högsta värdighet, rektoratet — 1438 en magister Kristofer från Stockholm — teolozie licentiat, scholasticus och kanik i Upsala; 1445 Jöns Bengtsson tili Salsta, magister, baccalaureus i dekreterna, domprost i Upsala; 1481 Jakob Gisleson, magister, teologie baccalaureus, kanik i Upsala, en längre tid, synes det, lärare i Leipzig; samt 1487 den nyssnämnde Erik från Sverige, likaledes artium magister, teologie baccalaureus och kanik i Upsala. Under perioden 1409—1508 voro 200 rektorater, af hvilka 50 kommo på den sachsiska nationen. I betraktande af de öfriga sachsarnes stora antal kan män således anse det vara rätt ansenligt, att af de 50 fyra voro svenskar. Ingen dansk eller norrman var rektor i Leipzig. Dock kommo danskar rätt ofta dit för att studera. För att kunna blifva rektor måste man tillhöra universitetet, vara född af äkta säng, våra ogift samt föra en hedrande vandel. Åldersvilkoret tyckes hafva varit det minst bindande. -Om en farste studerade vid universitetet, hvilket ofta hände, kunde han, äfven om han äcnu icke hunnit den stadgade åldern, väljas till rektor, men hans flesta åligganden tillföllo en pro-rektor, på hvilken förmodligen de anförda stadguandena tilllämpades. Mycket noga höll man deremot stadgondet om rektors celibat. År 1518 valdes på ötlig tid en rektor, men han ersattes omedelbart af eu annan, hvilken vid sin företrädares namn i matrikeln amecknade: har för tvingande orsakers skull icke förvaltat embetet mer än en dåg Eu senare universitets-rektor har ytterligare anmärkt: vorsaken var den, att ban var förlofvad med apotekareu Johan Huttes dotter Anna. Svenskarne synas således under det femtonde århundradet baäft ett visst anseende för kuuskaper; och om man besiunar skilvaden mellan nu och då i fortskaffningssätt, kan man icke aunat än akta den tidsriktving, som dref så mången man i det aflägsua Sverige att i Rostock, Leipzig, Krakau, i Paris och vid Italiens universiteter o. 8. v. svka göra sig förtrogen med den europeiska ärdomens skatter. h. ÖR SA AN RA JA st rr OR Fn frit VD RK Dr