ion ofredades och ej ens i väntsalen kunde jd inna skydd, utan flydde in i tjenstepersonaf ens rum; ty ehuru de intet ondt gjort, så jr ålde man dem ej ändå nur weil sie za laut ravzäsisch redeteo; ty, tillägger tidningen, l; au är Gadskelof Tyskland enigt i sitt hat mot die frechen Wälschen,. De franska journalerna (t. ex. Figaro) svara på alla dessa berättelser blott: vi bekänna att vi häricke kunna lofva tyskarne betalning med samma mynt. För det fall att mitt förra brefs innehåll skulle till någon del ha förorsakat det klan-; der, som en Berlinertidnings korrespondent riktar mot Aftonbladet, emedan detta innehåller mot Tyskland hätska och bittra artiklar, vill jag blott nämva: Jag har blott citerat tyska tidningar, och dervid varit så laggrann i valet af till och med aktade sådana, att jag — med undantag af en endal fras — alldeles utelemnat den dock öfver hela Tyskland af hög och låg ej blott lästa utan, eget nog gillade Kladderadatsch; och vidare har jag, såsom af flera skäl olämpliga, äfven ur de andra tidningarne utelemnat de gröfsta bland alla de i hvarje blad förekommande moraliska tillvitelserna mot Frankrikes dynasti (isynnerhet kejsarinnan, die Buhle, die Dame 0. s. v.) arme och folk. Om nu ändå nog stor mängd af grofheter återstå — så kan jag ej hjelpa det: det är skrifvet af tyskar i tyska tidningar, samt läst och med gillande läst i hela Tyskland — detta kan ej bortresoneras, och om jag å ena sidan fullt högaktar tyskarnes patriotism — jag har ju sjelf i mitt förra bref framställt den såsom ett för oss lärorikt och efterföljansvärdt exempel — samt om jag ock finner deras förbittring mot fransmännen fullt förklarlig och naturlig från tysk ståndpunkt — så kan jag dock omöjligen egna mitt bifall åt de råheter och de grofva oqvädinsord, hvari denna, i sig sjelt fullt aktningsvärda patriotism söker sig ett uttryck inom den i öfrigt aktvingsvärda delen af tyska pressen. . Denna råhet — att t, ex. framställa hela franska armån (kejsare, generaler, officerare och soldater) såsom ett gemensamt tjufband, qvinnooch barna-mördare, fräcka röfvare, tappra endast mot öknens qvinnor och barn men fega i hvarje ärlig strido — har också nu verkat derbän att vissa tidningar aktat nödigt att (mig veterligen, första gången bland civiliserade menniskor) bedja befolkningen att ej insultera genomtågande franska fångar! Hura mycket detta efterkommes kan man se at LeipzigerTageblatt för den 11:te Augusti, der från Ciistrin (naturligtvis utan ogillande) berättas att vid fångarnes ankomst publicum i allmänhet (!) förhöll sig lugnt ined undantag af Verwinschungen gegen Louis.; hvaretter tidningen tillägger helt förnöjd: ibrigens wurden auch BSeitens der unsrigen kleine Scherze mit den Gefangenen getrieben; och nu prisas en stämmiger, landtvärnssoldat som gick till en kleinen Franzosen och sade, stackars gosse, du hade så gerna kunnat stannat hemma hos mamma; samt likaså en baumlanger, reservist som till en annan fånge sade: såna ynkliga gfvinrige) karlar; af sånahär smågossar (Kerlchen) kan ju hvar och en af oss taga fem till frukost.! Hvad för öfrigt pöbeln ej presterar af föroläpmningar mot fångarne, det presterar pressen sjelf, såsom då t. ex. Deutsche Allgemeine Zeitungs extrabilaga för den 10 Aug. och ett Mainzerblad för den 7 Aug. säger om fångarne från Wissembourg: att de voro schmutzig und hässlich (de hade stått i elden 7 timmar) att de hade ej tecken till disciplin ty de brydde sig ej längre om offi cerarne (naturligt, ty dessa, såsom de sjelfva, stodo nu under den tyska eskortens commando), men att de desto mera lydde de dem eskorterande baierska jägarne, ty der respekt vor den deutschen hat sich schnell gefunden; — samt slutligen attdie Dummheit und Roheit glotat iknen aus noch den jungen Gesichtern heraus — en gemen osanning, ty såväl officerarne 8om soldaterna väckte redan om qvällen vid sin ankomst, min förvåning genom den inatelligens och elegans, hvarom hela deras väsen bar vitne, trots de krutstänkta ansigtena och de delvis i striden illa åtgångna uniformerna, och morgonen derpå, då de fördes vidare för att visas för preussiska kuogen, som sagt sig vilja sie besichtigen (förmodligen också för att titulera dem med samma rånareoch mördareepiteter, som hans prinsar egnade våra fångna officerare 1864) hade de snyggat upp, sig och voro verkligen eleganter från topp till tå, officerarne iakttagande en värdig och allvarsam tystnad — (a! tyska tidningen tolkad såsom moralisk tillintetgjordhet), soldaterna delvis! skämtande med fvexaa ra öfver den åskådande mängdens närgångenhet (af tyska tid-! ningen tolkadt såsom freche Ausgelasseneitn). Vill ni till slot, hr redaktör, i korthet höra min tanke om kriget, så är den följande: Tyskarne berömma sig af flerfaldig öfvervigt: a) i härarnes antal; b)igevärens större! dughghet; ec) i anförarnes fältherretalang, och . d) i Ungestiim der Tapferhelt.. Jag tror att de i de tre första fallen kunne ha rätt; i det fjerde deremot (som på sista tiden tillkommit) tror jag ännu på fransmännens större bravour, isynnerhet om det är sannt att, såsom l tyskarne pästå, de skjuta illa och med dåliga ; 4 4 gevär; ty säkert är att striden äfven vid Worth var för tyskarne så oerhördt blodig (del: uppgifva sjelfva sin förlust till 3 å 4000 och att en division ensamt mistat 1800) att endast mörkret gjorde slut derpå; att de ickel; förföljde de retirerande fransmännen, och attl; kronprinsens första telegram till konungen; (som väckte en oerhörd oro, och som man l, sedan sökt undertrycka, men som jag läst ij några samma qväll utkomna tidningar) lydde : j j i Å så: Blutiger, irauriger Sieg Har franska soldaten, numeriskt underlägsen, illa anförd och sämre beväpnad samt från tre sidor anfallen, lemnat ett sådant resultat, så torde han ännu få, bättre anförd och beväpnad, anses kunna uthärda full jemföreise med den tyska, och detta särskildt i tiraljörstriden, j preussarnes force, der franska soldaten i se-l! naste striderna, enligt tyska bref, utvecklat 1 den från 1859 bekanta behändigheten att kull-! kasta sig på marken och tillgodogöra sig q hvarie buske eller sten såsom skydd. — Mera