det förat utfärdade förbudet mot att gifva tidningskorrespondenter tillträde. Sålunda hafva tre bekanta tyska författare, Gustav Freytag, Georg Horn och Adolf Strodtmann fått tillstånd att åtfölja en af de tre tyska armeernas högqvarter. Dessutom har man gifvit tillträde åt en engelsk korrespondent för Times (William Russell, bekant genom sina förträffliga berättelser från Krimkriget och 1856 års krig) samt en ryrdamerikansk referent. Korrespondenterna, hvilka som bekant år icke äro gerna sedda vid någon af de opererande armåerna, måste i denna tid ofta utstå många besvärligheter och faror för att kunna tillfredsställa sina respektive tidningar. Sålunda har en af de många korrespondenter, som betjena Neue Freie Presse, i pinal, en fransk stad vid Mosel, måst gifva sig ut för handelsresande och producera fakturor och andra affärsdokument för att styrka, att han kommit till st den för att göra beställningar hos dervarande urfabrikanter. Han är nödsakad att bära på sig en anteckningsbok, men har funnit rödigt att iakttaga en sådan försigtighet, att han icke allenast förkortar orden på det mest obegripliga sätt, utan äfven skrifver sina notiser få böhmiska språket och med fornogrekiska bokstäfver. Camille Pelletan ger i ett bref till Rappel en skildring af den utomordentliga verksamhet i och för trupptransporter som under de senaste dagarna utvecklats af Ostbanans tjenstemän. För åtta dagar sedan, skrifver han, voro våra regementen kringspridda i hela Frankrike; på mindre än två veckor voro alla uppställda i linie från Basel till Thionville. Detta kan med skäl kallas underbart. Jag är i tillfälle att meddela några detaljer om det sätt, hvarpå man gått tillväga på Ostbanan, hvilken, som ni vet, haft nästan hela bestyret dermed. Man måste improvisera allt i ett ögonblick. Man hade blott tid att elda upp och sätta sig i gång. Det var först fredagen den 15, samma dag krigsförklaringen utfärdades, som bolaget erhöll uppmaning att hålla sig i beredskap. Det har regelbundet afsändt mer än ett tåg i timman — ett tåg hvar femtionde minut, och det har ändå varit öfverhopadt. Det har måst expediera extratåg, Mer än 500 tåg, lastade med trupper, ha under dessa senaste dagar gått fram på Ostbanan, utan att en enda olycka inträffat. Man har ej ens varit nödsakad att öka personålens antal. Trängsel på bangårdarna, trängsel på vägen, infanteri, kavalleri, hästar, tross, nyfkna: i detta kaos, omöjligt att beskrifva, har allt försiggått regelbundet, utan buller. En resande, med hvilken jag häromdagen talade, förvånade sig öfver att se så litet tropper. Nåväl, under dessa åtta dagar voro alla våra soldater på väg till krigsteatern. Embarkeringen i Paris skedde på tre bangårdar, i Paris sjelf, i Villette och Pantin, den sistnämnda förbehällen kavalleriet. Och allt detta skedde med en fesagas hastighet. På en halftimma voro tusen man och ett batteri instufvade. Lokomotiverna blåste, satte sig i gåvg och voro försvunna. Tomma bantåg voro placerade på stationerna utefter hela linien för att möta oförutsedda händelser. Mitraljöserna, dessa förfärliga resenärer, hade sina särskilda tåg. Hvilken skenbar oreda! Och hur har ordning kunnat upprätthållas i allt detta huller om buller? Genom ett mycket enkelt och sinnrikt medel. Hvarje tåg hade sin bokstaf, anbragt på lokomotivets framsida. Stationschefen visste således vid första ögonkast, hvilket tåg det var som anlände. Och alit detta verkställdes af banpersonalen ensam. Kårcheferna behöfde ej befatta sig dermed. Ryttarne behöfde ej ens taga befattning med sina hästar, som af jernvägens folk infördes i sina vagnar.