j met yrkandet att innanläsningen skulle I bedrifvas att barnet lärde sig att förstå hvi I det läste, och fortsatte hr lektorn en g (I stund i samma anda intilldess församlinge otålighet började gifva sig tillkänna geno allmänna stampningar. Ordföranden uttala li yttrandefrihetens intresse sitt ogillande ö ver denna demonstration, som dock tor I hatt sin ganska naturliga förklaring i di omständigheten att äfven det menskliga tål: modet har sina gränser. Hr Meyerberg medgaf, att den något svä vande form frågan erhållit väl kunde ans ha gifvit anledning till de utvikningar i olik riktningar, som under öfverläggningen e rum; men han trodde att med densamma vi hufvudsaksaligen afsetts att få utredt fråga huruvida läroämnenas mängd stode i lämp ligt förhållande till den tid som för under visningens bibringande stode till buds; huru vida man icke i folkskolan kunde erhåll något sådant centrum för undervisningen sor latinet åtminstone tillförene utgjort i ele mentarläroverken, och huruvida icke skola borde öfver hufvud taget. erhålla en mer praktisk riktning. För sin del uttalade ha en åsigt, att religionsundervisningen ej bord och kunde, ännu åtminstone, ur svenska folk skolan borttagas och att önskligt vore at skolan erhölle en mera praktisk riktving E nom bibringande inom henne af några handa färdigheter. Läroämnena borde för öfrig ha det samband med hvarandra att de bi dade sanna fosterlandsvänner och goda med: borgare. Sedan härefter häradshöfding Has selrot korteligen yttrat sig i samma riktning som hr Meijerberg; sedan norske pastori Fernley uttalat den åsigt att så länge religionsundervisningen bibehölles behöfde der historiska undervisningen ej så starkt framhäfvas som här skett, och sedan slutliger ett par svenska folkskollärare, hrr Eklund och Erixon ytterligare talat om kristendomen såsom det främsta och förnämsta läroämnet, den förstnämnde talaren isynnerhet i en ton, smakande starkt af konventikelpredikan, afslöts öfverläggningen af norske äraren Scholler, som inlade en protest mot några af hr Fernley uttalade satser, på det man ej måtte anse dem vara delade af det norska lärareståndet. Han kunde således icke med honom instämma deri, att kristendomen var egnad att klara begreppen; den vore i sjelfva verket alldeles icke någon kbegreppssak. Icke heller kunde han gilla att hr F. ville skjuta undan den historiska undervisgen. Norska folket hade varit och är ett historiskt politiskt folk. Historien vore en del af dess natur, och att taga ifrån det den, vore detsamma som att taga brödet från det. Att historien bibehölle sin plats . undervisningen vore för norska folket vilkoret för ett sundt och nationelt lif, för bibehållande af dess karakter såsom ett handingens folk. På ordförandens framställning beslöt mötet att ej söka formulera någon resolution, vartill något förslag icke heller blifvit afrifvet, utan låta öfverläggningen innefatta svaret på frågan. Programmets andra fråga föredrogs nu, Så ydande: I hvilket omfång bör religionskunkapen utgöra föremål för undervisning i olkskolan? Huru bör denna undervisning ämpligast bedrifvas? Ordföranden, hr Lindkog, lemnade härefter klubban åt prosten Jansen och tog sjelf först ordet för att utala sin åsigt, att kristendomen framförallt ore praktisk och att i den icke funnes nåsot som ej hänvisade på det praktiska lifvet. Det hade derföre varit för talaren både lädjande och underbart att höra den entämmighet, med hvilken de svenska skolläarne yrkat att detta läroämne borde hafva örsta rummet i folkskolan. De omedelbara rakterna af kristendomsundervisningen i skoan kunde ofta synas ringa, och arbetet derned förefalla hopplöst; men själasörjaren ade tillfälle att erfara huru det lagda fröet loge rot och huru det: framdeles bure frukt lifvet. Kristendomen, om något, hade såedes en betydelse för lifvet; den, om något, ore praktisk; ty den bäste kristne är den äste medborgaren, och tvärtom. Med afeende å det omtång, hvari undervisningen i etta ämne borde bedrifvas, ansåg han att nan dervid borde gå så långt att ej andra mnen lede intrång deraf. Prosten Hansen, som fortfarande förde oret, fann sig nu föranlåten erinra derom, att fverläggningen huruvida kristendomsunderisningen borde i folkskolan bibringas redan ar afslutad och att nu blott vore fråga om ndervisningens omfång öch om metoden för ess meddelande. Han ansåg sig derför böra ifva tillkänna att han ämnade härom ernra de talare, som under öfverläggningen om enna fråga återkomme till den redan afsltuade första frågan. På hans hemställan om örsamlingen gillade detta, svarades allmänt 2. Hr Hansen fick också rik anledning att egagna sig af det sålunda erhållna bemynigandet, ty de fleste talare, som uppträdde, isade en afgjord benägenhet att följa det f den ordinarie ordföranden gifna föredömet, tt åter upprifva den afslutade öfverläggninen huruvida kristendomsundervisningen borde neddelas. Prosten Hansen utförde detta rannlaga värf med mycken blidhet i sättet, en med sträng fasthet isak, samt visade ig öfverhufvud vara en synnerligen utmärkt rdförande. Det lyckades honom emellertid ske att få öfverläggningen i denna punkt fslutad, utan fortsättes den i dagens samanträde. Med afseende å omfånget af religionsunderisningen, uttalade hr Rodhe den åsigt, att en borde sträckas så långt att barnen finge n klar föreställning om den egna läran och m de väsentligaste omständigheter, hvari en skilde sig från de andra, hvilka barnen ock icke borde lära sig att ofördragsamt ördöma. Med hänsyn till metoden för undervisninens meddelande uttalades olika meningar om PlönAh Albano mnliahatan 2 dan ana osdan a