Varnhagen och Henriette Herz i Tyskland, må man väl snarare förvånas öfver att Norden icke har att uvpvisa mer än en Kamma Rahbek, än undra öfver det stora inåytande som utöfvades af denna rikt begåfvade, fint bildade qvinna. Hon egde en beläsenhet som nästan kan kallas otrokg och i våra daga säkert är bland det svagare könet exempellös. . Hon tecknade, hon målade blommor, hon musicerade, hon hade med sin fader studerat astronomi, botanik och de mest olikartade språks grammatik. Hon talade tyska, franska, engelska och spanska. Som nygift hjelpte hon sin man protessorn att rätta studenternas tyska stilar. Hon läste italienska och portugisiska, latin och grekiska, hon kun. — — men det anförda kan gerna vara nog. Och likväl var hon långt ifrån någor lärd i stubb, med blåa glasögon, hon var der huldaste värdinna, hon tillagade det mest delikata tå och de läckraste dufpastejer, dem hon ytterligare kryddade med de gladaste löjen. Hon var med ett ord en drottning, en regerande drottoiag i sitt tarfliga hem, der taket, som hon sade, var durchlauchtigt (springor fonnos så stora, att man beqvämt kunde derigenom kika på himlens stjernor). och hennes hof utgjordes af Öhlenschläger. Mänster, Joh. Ludv. Heiberg, Ingemann, Paul Möller, bröderna Örsted m. fl. Något porträtt af Kamma Rahbek finns ej, men den lilla silhouette, som finns aftryckt i hr Brandes karakteristik, företer en högst intelligent profil och en jungfruligt fager växt. Under sjelfva perukoch puder-perioden bar hon håret i naturliga lockar i dess egen färg. Fri från all affektation, såväl yttre som inre, hänförde hon gamla och unga med sin soillrika konversation, sitt humoristiska lynne, sitt varma hjerta. O Margarita, ren og klar Med alle Åndens Evner, Hjertets Dyder! Du var en Perle dyrebar. sjöng Öhlenschläger då hon gått bort. Kamma Rahbek var född 1775 och tillhörde sålunda mera adertonde än nittonde sekiet, kunde aldrig rätt smälta Öhlenschlägers tragedier eller den nyare romantiken i allmänhet. På de mest patetiska ställen inlade hon gerna en liten parodierande spe: glose. Och likväl älskade Danmarks unga fader med sonlig hängifvenhet Kamma RahHennes man, af vännerna kallad den antäxda facklan (håret var eldrödt) med sin Danske Tilskuer (någonting å la Kellgren: Stockholmspost) och sina något föråldrade vyer, lär ej ha förstått att fullt uppskatta sin Kammas värde. Hon dog 1829. Icke en rad lät fru Rahbek trycka. Hennes biljetter till umgängesvännerna är allt hvad man eger af fru Rahbeks hand, och likväl menar förtattaren, skall hon fortlefva i traditionen som en af Danmarks intelligentaste qvinnor, den der utötvat ett stort inoflytande på nationens andliga utveckling. Vår anmälan hotar att växa till oskäliga dimensioner. Vi våga ej närmare inlåta oss på de öfriga karakteristikerna. Frestande vore annars att framhålln huru författaren ådagalägger sanniogen af Heines ord om Rubens, då han skref, att denne nederländske titan hade så väldiga vingar att han nådde solen, fast ban hade hängande vid sina ben tuontals af holländska ostar. En antydan vilja vi dock göra. Hvem har ej känt en viss vedervilja inför Rubens stora tafla öfver Susanna i badet, befintlig på svenska nationalmuseet. Och likväl fängslas man deraf, man glömmer ej denna tafla. Hvilken er Rubens definition på Livet? frågar sig författaren och svarar: Livet er i Kjödet, er Kjödets blomstrende Kraft, og Kjödets Sundhet og Yppighed er Livets Gläde. De na uppfattning är icke den högsta — långt derifrån, men den är så omfattande, så imponerande, i sin ensidighet så jättelik, och utförd med så utomordentligt stor förmåga, att den i åskådarens medvetande för beständigt knyter sig vid Rubens namn. Hans makt eröfrar, hans geni öfverväldigar, man blir honom icke qvitt. Och som Rubens älskar det elementära, animaliska lifvet, så framställer han helst sina gestalter nakna. Men hans nakna gestalter äro icke atklädda. Deras fötter ha aldrig känt trycket af en sko, deras kroppar ha aldrig varit snörade i trånga kläder, deras hud har aldrig varit skyddad för ljusets och lufteus inverkan. Rubens respekterar ingen tradition och intet ämne; han vill blott ett: framställa den id som alltid sväfvar för hans ögon, den sinnliga lifsglädjen Vill han sålunda måla Susanna i badet, så målar han helt enkelt sin stora, präktiga nakna, flamländska qviona; sedd ifrån ryggen heter hon Susanna, från sidau kanske Minerva, en face är hon Venus. Men vi nödgas lemna både Rubens och Goldsmith och Sainte-Beuve och Merime Vi bedja blott vårt publikam att sjalft taga kännedom om hr Brandes sätt att föra konstdomarens talan. Att bland de smärre teaterkritikerna in-: smugit sig ett och annat af mindre betydande värde, är lätt förklarngt, då de ursprungligen blott varit afsedda tör en veckotidnings spalter. Man fioner emellertid äfven här törträffliga analyser, t. ex. af Björnstjerne Björnssons för oss alla välbekanta teaterpjes De Nygift.en. Zn anmärkning vilja vi dock göra. De utförliga karakteristikerna kunde gerna varit för köparen särskildt tillgängliga, ty kritiker öfver pjeser uppförda på k. teatern i Kjöhaonhavn kunna rimlatvia inta tilltala Marta.