förekommit om att de härvarsude Myndigheterna nekat nordslesvigarne den i wienerfredens 19:e artikel garanterade rättigheten att utvandra till Danmark. Denna berättelse nåste bero på ett missförstånd; Den termin. som i wienerfreden är utsatt för denna rättighet, har ännu icke utlupit, och de bestämmelser, som i fråga om dess verkställande blifvit vidtagna, bestå i full kraft, och man skall, hvilket förstås af sig sjelft, nu som hittills handla derefter. Tidningen Dannevirke vidblifver hvad den sagt härom, Den vet af polismästaren Lyders egen mun, att han, då de första inkallelseordres i anledning af mobiliseringen ankommit till Haderslev, pr telegraf förfrågat sig i Slesvig eler Kiel, hvarifrån han inom få timmar fick det svar, att all utvandring, som bort ega rum enligt Wwienerfredens 19:e artikel, var förbjuden. Till följd häraf nekade polismästaren och de på stället varande häradsfogdarne under några dagar att mottagna de i lag stadgade anmälanden om utvandring, hvarföre en stor mängd nordslesvigare, som ville utvandra, begaf sig till Danmark utan en sådan anmälan, som de sannolikt ha skickat ned efteråt. Dannevirke har sedermera fått veta, att man efter tre eller fyra dagars förlopp åter mottagit dessa anmälanden, förmodligen på grund af nya ordres från högre myndighet. Att förbudet mot utvandringen egt rum och vidmaktshållits i flera dagar är emellertid ett faktum som inga officiösa talesätt kunna bortförklara. Man vet icke med visshet hvad som den 17 Juli kunnat förmå regeringen i Slesvig eller öfverpresidiet i Kiel — man vet icke rätt hvilkendera — att utfärda detta förbud och 3 eller 4 dagar derefter återtaga det. Men osannolikt är det icke att man den 17 ansåg kriget med Danmark oundvikligt och så nära förestående, att man icke längre behöfde anse sig bunden af wienerfreden.