hålla Privatgesprechen (så heter det i Staatsanzeiger), eller, som vi säga, för att prata ort en stund vid en pipa tobak och en mugg ;l, men han kommer ingalunda som Beauf;ragter oder Unterhändler,. Det är i kraft af dessa samtals hela vänskapliga karakter, som H. M:t konungen af Preussen en morgon ander vistelsen i Ems har slagit sin förtrogne vän grefve Benedetti på axeln och räckt honom en tidning (ett bihang till Köln. Zeit.), bvilken förkunnar den glada nyheten, att prins Leopold af Hohenzollern afsagt sig spanska kandidaturen (så berättas det nu i Staatsanz., då det förut hette, att det var Benedetti som antastade konungen). Och då H. M:t slutligen ledsnat vid detta thema, ty det måste naturligvis gräma högstdensamme att se sin nevös befordran omintetgjord, och han derför stänger sin dörr för sin pratsjuke vän, Benedetti; så är detta lilla alldeles enskilda intermezzo det oaktadt en tilldragelse, som M:t officielt låter förkunna för tyska och andra hof. Den kungliga preussiska sannfärdigheten och uppriktigheten äro af en så förunderbart omvexlande beskaffenhet, att de skifta form och färg hvarje timma på dagen. H. M:t konungen af Preussen säger längre ned i sitt trontal, att han med klar blick har förestält sig det ansvar, hvilket inför Guds och menniskors domstol drabbar den, som drifver två stora och fredsälskande nationer i hjertat af Europa till ett ödeläggande krig. Detta är utan tvifvel sannt. H. M:t har.en god öfning i att framställa för sig ett sådant ansvar; han har tänkt sig det, då han 1864 började kriget med Danmark; han har åter tänkt sig det 1866, då han började kriget med Osterrike, och han begrundar det nu för tredje gången. Det märkligaste vid detta yttrande är, att: han insett ansvaret med klar blick, under det att andra skulle göra det med tungt samvete; men detta är möjligen en själsförmögenhet, utan hvilken konungarne af Preussen eller åtminstone deras rådgifvare äro födda, dessutom är det ju redan rätt mycket, att de broka ögonen och se sig i spegeln. Det kommer nu blott an på, om man ändock icke har tagit fel, i det blickens klarhet ju icke alltid förslär mot glasets dunkelhet och stundom bländas af den gloria, hvaraf man tror sig omgifven, eller med andra ord: at sjelfkänsla och högmod. Det skulle uppriktigt sagdt icke förundra oss, om det ändock till slut visade sig, att Tyskland eller-Preussen hade räknat fel, och, i stället för att tänka på sitt ansvar, finge känna det: Vi tro, att det skulle blifva ett utomordent: ligt. nyttigt botemedel för. vissa nationella svagheter, och att -tyskarne då först--skulle blifva i stånd att medverka i och-för lösnin. gen af de kulturuppgifter, hvilka föreligga i den närmaste framtiden. Vi skola nu blott påpeka ett uttryck i H. M:ts trontal, nemligen att man har satt svärdet i hans hand. Detta kan han med viss rätt säga; han skulle sannolikt hafvg föredragit att endast slå på skidan, ty det är betydligt lättare och billigare än att: mäta sig med en jemngod motståndare. Men månne svärdet å andra sidan har blifvit satt i hans hand, om det icke hade legat blottadt i hans knä, och om hans min och uppförande i öfrigt icke hade varit så utmanande, att man skulle känt sig mycket vanmäktig gentemot honom eller varit en mycket stor kruka, i händelse man icke tvungit honom att begagne det redskap, med hvilket han hotar, hvarpå han stöder hela sin storhet, och hvilket han ensamt har att tacka för sin makt. När man icke vill tvingas att bruka svärdet, så är det icke klokt att oupphörligt skyldra med det för verldens ögon eller påminna att det är ens enda rättighet till värdighet och ära. Mer det är ju också af alltsammans tydligt, att oaktadt H, M:t konungen af Preussen hvarken för sig sjelf eller andra kan dölja ätt atgången af ett krig är något osäkert, och att man, huru väl man än tror sig stå med himlen, dock icke Kar något bref på beständig seger och lycka, så är det dock medinnerig förnöjelse och mycken sjelftillit, som han svänger det honom påtvungna vapnet.o