silegierade i studerkammarens gömma; man har tagit bort skärmen, som koncentrerade det på en liten fläck, och nu lyser det öfver hela verlden. Ända in i den fattigaste kojas ringaste vrå lyser det, och en hvar kan se dess sken, fastän många ännu äro litet solblinda! Men det är en åkomma, som går öfver, ty det som förorsakat den, botar den äfven! Som alla nya läror, har äfven den om ljusets berättigande tör alla sina falska profeter — hören dem icke! De tala om rättigheter vidt och bredt, men tiga med skyldigheterna, de vilja taga bort fallskärmen från barnet, och inbilla det att det kan gå, innan ännu musklerna hunnit växa ut! De smutsa ned frihetens heliga symbol, i det de lära att under den eger man frihet att vara laglös och öfva sjelfsvåld; men det är icke den friheten, som en redlig man skall dyrka: Den frihet, som lyder lag utan tvång, den är den äkta gammal svenska, hemfast hos oss sedan hedenhös, och det är till den som den nya tiden bjuder hvarje redlig arbetare välkommen! Och arbetare äro vi ju alla! Hvad gör det om verktygen för vårt arbete äro olika? Heder är den arbetare värd, som med manlig kraft sköter sin gerning, han må hålla i spiran, i pennan, i svärdet, i spaden eller i åran! Det är på allas samfälda arbete, som samhället beror, och ingen må derför blygas för sitt yrke, eller ses öfver axeln derför. huru ringa det än må vara, förut satt att det är ärligt! Det är endast drönarne i kupan som må blygas, icke arbetsbien, huru obe: tydligt än det strå må vara som de draga till stacken! . Så är det jag vill att hvarje arbetare skall tänka, och derigenom skall han blifva värdig den ökade andel i det helas arbete, som tiden är villig att skänka honom. Och om någon tror att denna uppfattning af hans betydelse skall göra honom högmodig, så svarar jag utan betänkande: nej den skall göra honom ödmjuk i stället! Men det skall icke vara lastdragarens ödmjukhet, utan den tänkande mannens, som finner sin oändliga litenhet just i betraktande utaf det stora! Ty hvem är det väl som skördar frukterna af vårt arbete. om icke fosterlandet? Detta gamla, älskade foster. land, som visserligen ofta bjuder oss endast en hård kaka för att stilla vår hunger med, men som gör det icke af nidskhet, utan af kärlek, icke af resats, utan derför att hon har ingen annan att bjuda! Den allsmäktige har gifvit de olika folken olika vilkor! Åt många gaf han öfverflödet, under en varmare himmel, oss gaf han vår nödtorft under en ofta mulen; men som, när den är högblå som i dag, söker sin like i renhet och glans! Vår jord är stenbunden, men om vi endast med oförtruten möda välta undan stenarne, så ger den skördar så goda som någon! Och rundt omkring den svallar och ryter det stolta, väldiga hafvet! Ofta bar det till oss ofrid och nöd, ännu aldrig har det-på sin rygg burit till oss ett främmande förtryck: och ära vi vårt arbete och oss sjelfva, så skall något sådant heller aldrig få fäste RR den steniga stranden! Med denna förhoppning, dubbelt betydelsefull nu, då så många åskmoln stiga upp på Europas himmel, åskmoln, som kanske skola sträcka sitt tordön ända till våra bygder; — är det som. jag å inbjudarnes vägnar önskar de täflande och deras yrkesbröder lycka i deras svåra och ansträngande arbete, lycka i de torftiga hemmen, och ärlig vilja att vppfylla sina pligter mot samhället och mot de sina Ty ära åt arbetet, och upplysning åt arbetaren, det är: lycka åt fosterlandet! a