THA ÄRAN Uv PÅ MAMDIe Det kan väl för mången tyckas, att Frankrike uppträllt på ett alltför brutalt sätt, och vi skulle till fullo dela denna åsigt, om det gällde någon annan makt än Preussen, sådant det blifvit under Bismarcks ledning. Men må man örinra sig alla de förolämpningar och allt det svikliga förfarande, hvartill det gjort sig skyldigt mot Frankrike, må jan Eriora sig dess sått att behandla Danmark ifrån 1863 och intill denna dag, må man erinra sig, huru Preussen, sedan det med Österrikes tillhjelp plundrat Danmark, i sin ordning plundrade sin medbrottsling, för hvilken den hämnande Nemesis icke länge lät vänta på sig, och huru brutalt Preussen uppträdt emot offren för dess på en gång baksluga och våldsamma politik, må man erinra sig allt detta, och man skall då svårligen kunna säga annat, än att Frankrike bemött Preussen efter förtjenst. Det är just denna Bismarckska politik, som gjort Preussen, icke tyska folket, så impopulärt i Europa, att det väntat på att få se, om icke en Nemesis äfven en gång skulle uppträda och lära Preussen, att ärlighet varar längst. Måhända är denna Nemesis nu kommen, måhända ock icke, ty krigets tärningskast falla olika, men om Frankrike skulle segra och på venstra Rhenstranden begå några förgripelser mot nationalitetsprincipen, hvilka vi, såsom anhängare af denna princip, skulle beklaga, så skulle åtminstone Preussen, som i Posen och Slesvig visat, huru det aktar nationalitetens rätt, vara den siste, som egde att beskärma sig deröfver. För Danmark synes det dock nu blifva en utsigt att få sin rätt i Nordslesvig, och detta önska vi af bjertat, liksom vi önska, att det tyska folket så litet som möjligt måtte få plikta för en politik, som på länge icke burit spår af den tyska ärligheten, uten gifvit sina motståndare anledning att på densamma med rätta tilllämpa dena gamla benämningen: pinica fides. Stockholms-Posten uttalar sig i en läng8 artikel om det bismarckska Preussens ohejdade eröfringslystnad såsom den innersta grunden till fredens störtande och yttrar derom bland annat följande: Oberäknadt dem, som vilja utvidga Nordtysklands område, finnas andra krafter, som oaflåtligen egga till krig. Några preussiska generaler hafva Så nyligen skördat lagrar och erhållit nationalbelöningar. Hvem vet, om ej andra preussiska generaler åstunda försöka sin lycka, och om så är, faller det sig naturligt att de inflytelserika männen, som ej kunna undvika att blifva äldre för hvarje dag, finna en afvaktande ställning otillfredsställande, desto hellre som de nog kunna aha, att, i fall freden icke brytes, riksdagen begynner orda mer och mera högljudt om olämpligheten af en tungt beväpnad fred. Preussen är ett stort fältläger midt i Europa, och det är en oafgjord fråga, huruvida denna betydande militärmakt blir civilifetionens skydd. Såsom betecknande för det inlytande preussiska armens höga befäl utöfvar må anföras grefve Bismarcks yttrande angående Slesvig: Om jag än så gerna ville återlemna Slesvig, så kunde jag det icke, ty armen skulle anse sig kränkt af en sådan efterlåtenhet. En hvar vet, att när man i denna mening talar om armån, så menas egentligen det högre befälet, och det säges, att dessa herrars åsigt finner stöd å högsta ort. Men äfven i andra kretsar har man i Preussen gjort sig sedan länge förtrolig med tanken på ännu ett krig. Man har icke glömt, att när grefve Bismarck vid något högtidligt tillfälle efter senaste fredsslutet höll tal till generalerna och priBade de stora fördelar, som Preussen vunnit, så tillade han: Men vi få nog slåss en gång till för dessa stora fördelars bibehållande. Man tror derjemte, att det nordtyska förbundet skall stärkas derigenom att de olika landsdelarnes armåkontingenter komma i tillfälle att täfla med hvarandra och att blifva vapenbröder. Af allt detta framgår, att någon synnerlig obenägenhet för ett krig med Frankrike tyvärr icke finnes i Preussen. Kommer dertill, att Preussen fått utseendet af den förorättade, så är bägaren äfven der rågad. Som bekant är, har Frankrike på den diplomatiska tummelplatsen blifvit öfverflyglad af kabinettet i Berlin. Dertill kan läggas en vigtig omständighet, på hvilken hr Thiers för längesedan fästat uppmärksamhet, nemligen: att Frankrikes maktställning i Europa blir numera vid sidan af ett stort och enigt Tyskland vida sämre än förr, då Tyskland utgjordes afen konfederation på papperet, bestående af många olikartade elementer i verklighetem. Man kunde den tiden vara alldeles lugn för möjligheten af en fullständig samverkan på det hållet. Gör sig derjemte det konstitutionella styrelsesättet, som lämpar sig förträffligt för freden, hädanefter gällande i Frankrike, så blir Frankrike svagare än Preussen, som icke har tillegnat sig konstitutionalismen annorlunda än till formen och när som helst kan ikläda sig militärdiktaturens för kriget mera lämpade drägt. Att nu Frankrike låtit framlägga förslag till skriftliga försäkringar, som uppenbarligen konunen af Preussen icke kunde underteckna och att denne afskedade en ambassadör på ett sätt, som knappt kunde begagnas mot en obetydlig chargå däffaires, vitnar om den fulikomligaste ömsesidiga liknöjdhet för fredens bibehållande. Man har uttalat en förmodan att Frankrike fortskyndat händelserna för att kunna öfverkomma den preussiska pansarfartygseskader, som varit på väg till Madera, men nu upplyses, att berörde eskader, som lärer vara trögseglare, ej huponit längre än till kanalen och redan anträdt sitt återtåg. En högst betecknande underrättelse är att de fartyg, som föra Nordtyska förbundets flagga och kunnat anträffas, blifvit uppmanade att söka skydd hvarhelst de kunna. Man har sagt att kejsarens regering endast afsett en diversion för att minska det obehagliga intryck, som afslaget af de orleanska prinsarnes framställning hade gjort, men häruti ligger mycken öfverdrift, ty opinionen i Frankrike var mycket delad i denna fråga och nekas kan ej att de orleanska prinsarne äro tronpretendenter och att, i fall de sjelfva ej vidtogo den allra ringaste åtärd, skulle dock många andra fortsätta sitt arBete i syfte att erhålla en restauration eller åtminstone ett ombyte. Snarare torde ställningen inom lagstiftande församlingen vara sådan, att man behöfde söka begagna de patriotiska känslorna såsom cement. Inga betydande politiska fraktioner eller utpräglade tänkesätt i dagens frågor finnas derinom, utan en oändlighet till såväl antal som åsigter obestämda kotterier fylla representantkammaren. Nu är det kändt att fransmän glömma eller åtminstone uppskjuta sina inomhusstridigheter, så snart det gäller att stå emot utlandet, och det är möjligt att regeringen, som icke fann samarbetet med representationen rätt angenämt, ville försöka en diversion, då en sådan af händelserna framkallades. Ehuru allting tyder på möjligheten af en sammanstötning, så får man ännu afvakta hvad de andra stormakterna behaga yttra, ty det är föga troligt, att Frankrike och Preussen tillstädjas utföra en envigeskamp, under det att de andra stormakterna iakttaga sekundanters vanliga ställning. Man har visserligen vetat förtälja, att Frankrike sedan längesedan lyckats för en dylik eventualitet tillförsäkra sig de andra stormakternas neutralitet. Men det är föga troligt, att någon stormakt obesedt skulle afsäga sig för längre el!er kortare tid eller för särskildt fall sin egen handlingsfrihet. De skulle då icke kunna träda emellan, om ett påbörjadt krig urartade till blott vandalism. Under förutsättning att kriget är oundvikligt och ingen biläggning mellankommer, innan våldsamheterna begynna, är den närmaste frågan: huruvida Sverige och Norge komma att deruti inblandas? Vi se ingen anledning härtill för närvarande och hysa den förhoppning, att ingenting må inträffa, som kan få namn af en tviagande nödvändighet att deltaga i det höga spelet. Makter af andra rangen böra se sig väl före, innan de taga parti för någon stormakt, ty så kunna händelserna gestalta sig, att när de stridande stormakterna ledsna vid leken, så få de mindre sitta emellan vid fredsslutet. Holland har skyndat att afvifva neutralitetsförklarine. Oss synes att de nm rwYrrmxr. Mr 40 NO rr AR