lägglig tes uppställes af hela den nutida vetenskapliga protestantismen: Man måste välja mellan ortodoxi och bibelkristendom! Ingen kan, i fråga om uppfattningen af Kristi person, vara på samma gång nbekännelsetrogen och troende i sannt kristlig mening I Luther och Napoleon. Tvenne högmessopredikningar, hållne 1869 af C. W. Skarstedt. (Carlshamn 1870). Den förra af dessa båda predikningar, hållen i Lunds domkyrka på 23:dje söndagen efter Trinitatis, är ett verkligt praktexemplar af bornerad kyrklighet. Med anledning af texten om enkans skärf (Marc. 12: 41—44) framställes, huru den minsta skärf på kyrkans altare blifver det största offer, såvida den frambäres i ödmjuk tro på kyrkans herre, i villig lydnad för kyrklig ordning och i stilla hopp om kyrkans välsignelse. För nödvändighet af lydnad för den kyrkliga ordningen åberopas Jesu auktoritet. Beviset är, att han satte sig tvärtemot offerkistan. Både det att hon stod der hon stod, och att man lade penningar derin hörde till kyrklig ordning... Har Herren inskärpt undergifvenhetskrafvet redan vid en gammaltestamentlig inrättning, så måste det ju ännu mer vara ioskärpt, der fråga är om ordningen i hans egen, inya testamentets kyrka och församling, En så grof förvrängning af historien som den att göra Jesus, verldens störste revolutionär, fribeteps störste profet och martyr, till en målsman för den kyrkliga ordningen skulle i sanning vara förvånande, såvida någonting iden vägen från den högkyrkliga sidan kunde väcka förvåning. Såsom exempel på kyrkans välsignelser nämner författaren barndopet, brudvigsela och begrafningarne, och tager sig deraf anledning till skarpa utfall mot den baptistiska rörnuftstron och mot yrkandet på civiläktenskap, ett yrkande som i hans tanke har sin grund ilättfärdigheten.. Såsom ett ee istoriskt exempel på de offer som tämbäras på kyrkans altare framställes slatligen Luthers verk, hvilket skildras på ett temligen knapphändigt sätt. Här talas bland annat om de välsignelser Luthers lilla katekes åstadkommit, om hans kyrkosång, hans bibelöfversättning m. m,, med ett ord om allt utom det som var hofvudsaken i hans reformation, det menskliga samvetets frigörelse från den kyrkliga ordningens, ok, I sammanhang med denna skildring af reformationen tillåter sig författaren ett utfall mot romerskkatolska kyrkan, hvilket genom sin hätskhet och ofördragsamhet måste göra ett vidrigt intryck äfven på dem, som icke hysa några sympatier för denna kyrka, och i anledning hvaraf man ovilkorliger måste fråga. om väl den lutherska högkyrkligheten står så ofantligt mycket öfver katolicismen. Den andra predikar, hållen i Carlshamns ! kyrka på 12 söndagen efter Trinitatis, Napoleonsdagen, den 15 Augusti, har till ämne: menniskolifvets minnesskatter, hvarvid vij! framför allt minnas på evangelium. Efter! att hafva ntvecklat detta ämne öfvergår författaren till en skildring af den förste Na-, poleons verksamhet. Inom historieskrifningen Is finnes i vår tid en fatalistisk skola, som if. sitt starka betonande af det lagbundna sam-l manhanget i tilldragelserna nog mycket för-! biser den menskliga friheten och ansvarig haten och derföre är benägen att äfven i dej, mest upprörande orättvisor se någonting hi-1r storiskt berättigadt). Pen ortodoxt-teologiska j betraktelsen ser i verldshändelserna speciella ! domliga skickelser — belöningar och straff-Å? omar. Båda komma till samma resultat, , ett värringande af den menskliga ansvarig-s heten, när det är fråga om ödets eller för-la synens män, de ,stora veridshistoriska perb sonligheterna. Äfven författaren urskuldar i den myckna förödelse och blodsutgjutelse i 3 verldseröfraren föranledac med att han vari, om icke en Guds menniska, ucck en utvald fi ,Guds hands, menniska. Ty, säger han, ll om han ock utförde mycket, som kunde anH es för allt annat än ett Guds verk, så må-, ste dock ej förgätas, att sintet ondt, nemli, ligen straffdomsvis, sker i staden, det Her-In ren icke gör. I anseende till den solidaritet jb som eger rum mellan de konservativa intres-(s ena på det religiösa och det politiska om-!9 -ådet, kan man ieke undra på att författaren yser sympatier för den man, som i FrankIfa ike gjorde slutpå revolutionen och åter-iM tällde ordningen, i kyrka och stat. Men ilin itt förherrligande af Napoleon uttalar han n jasra påståenden som icke fullt öfverens-)Å tämn:2 med den historiska sanningen. Efterle, tt hafva talat om terrorismens gräsligheter I st äger han: Huru skulle jorden sett ut, omlat lenna ström, revolutionen med dess fasor, !e ått fortgå i obehindrad fart? Denna fråga je öre sig enhvar, som vill rätt bedöma len man, genom hvilken för dessa fasorfsi attes en gräns, denna ström fick gin afled-er ing. Att skräckväldet feke fortfor till den sl Tapoleonska statskuppen 1799 är dock beat ant för enhvar, som känner elementerna allt, len nyaste historien. Vidare heter aet: Re-: fö olationens blodsmän hade förstört all krist-) ke g ordning. De hade aflyst sjelfva den kristna) bli ,tstjensten och för en tid uppsatt förnuftets st: din? till föremål för sin dyrkan. Så Me vart Naroleon så sig dertill hafva nog makt t sina hände. Så återställde han den kristna (re ligionen i dess rättigheter och lät öppna jatt 3 misshandlade tenplen till den evige Gu-lett ons tjenst., Hvad säges om ett sådent sätt :t behandla historien! Det är dock en känd at: .k, att det endast varsunder en kort tid, me-1 7 an terrorismen stod på sin höjdpunkt, somke yrkorna voro stängda. Sedernera rådde f he ll religionsfrihet. ända tilldess Napoleon slöt konkordatet med påfven, 1801, hvarice nom Frankrike åter blef delaktigt af stats Iper yrklighetens välsignelser var PROS att ödertelje och dess omgifningar. En sommars kr anteckningar af Skoglar Wästfelt. Stock1 tor holm 1870. bot Författaren hoppas att Södertelje en gångstä call bli vårt svenska Klampenborg; derföre je VI OT FN