SGC AA FpEg 0 NN att bevilja de orleanska prinsarnes begäran ännu icke vore kommen. Wien den 26 Juni. Enligt Neue freie Presse kommer erkehertig Albrecht att resa till Warschau för att uppvakta kejNn af Ryssland och inträffar der den Juli. na BLANDADE ÄMNEN. Södertelge plundring och brand den 21 Juli 1719. Skildrade efter autentika officiella hanlingar. Trots 16 års krig med sina offer af blod och penningar, var dock Carl XII:s återkomst till det etryckta fäderneslandet nog, för att inom kort samla 70,000 man kring de slitna fanorna; var nog, för att ej allenast afhålla de många fienderna från att anfalla det sårade och mattade lejonet i dess eget bo, ty ännu var det okufvadt och dess retade vrede, på egen mark, fruktansvärd — det hade Stenbocks getapojkar, visat vid Helsingborg; var nog för att göra den mäktige czaren böjd för fred och slutligen, att genom den naturliga föreningen med brödrafolket, låta Carls skarpb ick söka en ersättning för dessa spridda och föga naturliga eröfringar på andra sidan Östersjön, då smällde skottet, den 30 November 1718, vid Fredrikshall. Det måste varit något mer än fältherrerykte, statsmannablick och suveränt envälde, som åstadkom alla dessa kraftyttringar; det måste funnits ännu en kraft, en mäktig faktor — och en sådan fanns! Det var det svenska folkets, trots alla lidanden, ännu nästan oförminskade beundran och kärlek, fasta hopp och tro, att han med sina blå, som nu var återkommen, var midt ibland dem, nog skulle ställa allt till rätta. Vid Carls bår finna vi tvenne hufvudpersoner i förgrunden. Den ene, en yngling, gripen af den djupaste sorg, utan tanke på något annat, än att låta sina tårar fritt strömma; det var den närmaste arfvingen till tronen; den älskade syster Sofias son; af morbrodren redan bestämd till efterträdare på tronen, såvidt ej kun; Carl tog sjelf en brud — det var hertigen af Holstein. Den andra hufvudpersonen var prinsen-gemålen Fredrik af Hessen. Den förstnämnde var ett barn, om hvilket man då visste just ingenting, menkanske fruktade allt; ty han var af den gamla goda stammen; men nu var stunden inne för verkställandet af vissa planer och att taga revanche för reduktionen! Den sistnämnde hufvudpersonen, en kräslig vällusting, kunde aldrig blifva farlig för dessa planer — han var deras man; ty för utbytet af en kurfurstehatt, mot Sveriges gamla kungakrona, var intet offer honom för stort — och intet medel honom för heligt. Men ännu, ur sin graf, var Carl det största hindret för dessa planer; ty de djupa lederna vördade och älskade bans minne och denna vördnad och kärlek kunde lätt öfvergå till den unge hertig Carl af Holstein. Här gällde i första rummet att fläcka och nedsätta detta minne; att kyla denna kärlek, för att nå målet; detta var det förnämsta medlet — offret blef, återigen fäderneslandet. Nu följde den skymfliga reträtten från Fredrikshall, då krigsmateriel och förråder brändes och förstördes, samt krigskassan utdelades, för att köpa armebefälets understöd åt regentinnan Ulrika, som visserligen utan skrupler genast bestigit tronen, till od af arfsrätt; men då hon finner, att hon på denna grund blott står i andra rummet och systersonen i första, skyndar hon att låta, af de härför bearbetade ständerna, välja sig. Den aflidnes förste minister och den unge hertigens säkraste stöd, som kommer för att meddela sin herre de glada utsigterna till en snar och efter omständigheter dräglig fred, med den mäktigaste fiendeh czaren 1), fängslas, dömes och mördas snart sagdt utan ransakning, af en domstol sammansatt af hang personliga fiender. Freden med Ryssland uppskjutes, emot ständernas beslut2) för att, under loppet af nära trenne år, gifva landet till pris för plundring, mord och brand; hemligen och uppenbarligen motarbetas denna fred 3) och på det gröfsta försummas landets försvar, ty så starkt hade kärleken till Carl XII rotat sig i folkets hjertan, att man fann för odt, att det måste gå ett svedjeland öfver broden, för att döda den; men nu skulle, den slockna och denna tillgifvenhet kunde icke gå i arf till en efterträdare, som understöddes af den grymma ienden, ty hertigen af Holstein hade i morbroderns ifligaste beundrare, czar Peter, funnit en beskyddare. Olyckans mått slutligen rågadt, då Sveriges kuster voro härjade och brända från Torneå nedemot Smålandskusten — så nära Carlskrona, som mordbrännarne vågade nalkas, hade ej förfelat sin verkan, då den förtviflade allmo; en i Östergötland velat underkasta sig czaren, oci sörmlänningarne stodo redo att följa exemplet. Då var tiden ändtligen inne, sinnena nog bearbetade, för att af de till den 24 Januari 1720 sammankallade ständerna, låta välja sig till den efterlängtade konungavärdigheten. Medlet hade dock varit alltför klumpigt; svedan eftar de tillfogade såren alltför stark; de maktegandes och underordnades förråderivid landets försvar alltför uppenbart, för att, då sinnena börjat sätta sig, det icke skulle yrkas på en undersökning. Rikets ständer beslöto då, vid 1724 års riksdag, att en undersökningskommission skulle tillsättas, för att belysa den svarta taflan af krigshändelserna dessa trenne sista olycksår. Det är ur denna kommissions berättelse, med sina högst upplysande akter, som vi hemtat stoffet till den tala detta kapitel innehåller — den är mörk, men vi våga påstå att den är sann! I. Prins Fredrik af Hessen hade, såsom svenska armåns generalissimus,, sjelf förbehållit sig högsta befälet öfver och ledningen af stridskrafterna, som skulle försvara Sveriges östra kuster, Hans när maste man i befälet var fältmarskalken Carl Gustaf DäckerTrupperna norr om Stockholm för: des af generalmajoren Zöge och söder om StockRESET 1) Grefve Kronhjelm uppläste ett af Görtz upp satt och efterlemnadt förslag angående fredsverket med czaren, som till ögtealig H. M:t var inrättadt att öfverlemnas; det går mesta dels ut derpå, att czarens fullkomliga allvar , skulle i hans tid hafva varit att sluta fred med Sverige, rätt att det icke varit emot salig konungens convenance att den ingå med czaren. Rådsprotokollet för den 3 Augusti 1719. 2) Grefve Kronhjelm påminte, att ständerna sagt, att vi måste söka uti görligaste måtto, att komma utur detta kriget. Rådsprotokollet den 22 Juli 1719. 3) Generalmajoren Cojett, afsänd med depescher till fredskongressen på Åland, medtog derifrån ryske ministern Osterman, som fredsunderhandlare; men blef för denna handling arresterad af prins Fredrik, ehuru rådet tydligen ansåg det vara högst lyckligt, att få direkte inJeda fredsunderhandlingen. Då Kronhjelm sedermera lyckades i rådet en dag erbålla pluralite, för det inledda fredsförslaget och Gyllenborg redan var på väg till-Åland med detsamma, återkallas han, genom drottningens och prinsens förenade bemödanden, genom en kurir, då ban redan hunnit till Waxholm. Slutligen hade prins Fredrik, dagen före Ostermans afresa, så godt som låtit bevaka honom AT huarttrav han nå det hövsta vttrar sitt