Article Image
BLANDADE ÄMNEN. Knipsluga hästar (meddeladt Borås Tidn.) I en prestgård här i trakten bodde för ej längesedan en kyrkoherde, som görde sig mycket känd för sina ystra hästar och vådliga färder. Namnkunnig för mycket annat var han det ej mindre för sitt ojemna lynne, men ingen hade större erfarenhet och smärtsammare intryck deraf än hans hästar. Genast vid stalldörrens öppnande begre Oo hästarne om det osade katt (han talade ll tid högt för sig sjelf) och det blef ett stam ande, som förvånade den med hästar och husbonde obekante; men var det åter väl, så räckte ej tre kannor hafre i stöten för hvarje häst. Om sommaren, men naturligtvis aldrig utan att full vänskap rådde, blefvo de till och med inbjudna å sjelfva gården å gröngräs. Antingen voro dessa måltider de ästa, eller ock tyckte hästarne tiden mellan bjudningarne blef för lång. eftersom de lärde sig att med näsan begripa hvar klinkan satt och attlyfta upp den. Vid sådane tillfällen voro de ej mera välkomna än objudna gäster i allmänhet äro, men fingo dock fortare än sådane vanligen göra, återvända. Nu hade emellertid hästarne flera gånger försyndat sig, och paradiset var stängdt, ty en träbhank var gjord, hvilken hvar och en genomgående hade att träda öfver de sidoslåar, som möttes i öppningen af båda portarne och som genom hanken och klinkan sammanhöllos. Olycklig den portgenomgångare, som ej hängde hanken härpå, ty hästarnes herre hade sina två fönster straxt bredvid, och att springa var för den gången den enda räddningen. Densamme hanken lef ändock en orsak till mångas oskyldiga anklagande och afstraffande; ty då den hängde på staketet, då porten var öppen och hästarne åter inne, så var påtagligt att den sist genomgående glömt hanken. Ändtligen efter mycket moless och sedan flera oskyldiga med utseende af trovärdighet berättat, att hästarne sjelfva hjelpt sig in, så sattes vakt af flera personer, som samtidigt nu åsågo huru Ölen lyfter af hanken och hänger den bredvid på staketet, medan Belly biter i klinkan. Nu upphörde gästabuden helt och hållet, ett bart huggande svärd — en krok med haspa på insidan af porten — stängde för alltid ingången till det efterlängtade eden. RR a

21 juni 1870, sida 4

Thumbnail