AGATHA DENKWART.) EN FAMILJHISTORIA AF SYLVIA. Men Helene låg stilla qvar på örngottet och lyssnade till hans fjät. Hon förde boken till ögonen, men kunde icke läsa: lugn och glad, tänkte hon, han tror väl att alla kunna vara som han. Derpå undrade hon hurudan väl den sinnesrörelse skulle vara, som kunde komma hans pulsar att slå ur dess jemna takt. Hon såg sig sjelf som död och huru han stod bredvid henne och med sin lätta, stadiga hand lade tillsammans hennes ögonlock och huru han sedan gick ifrån henne, så liknöjd som om ingenting hade skett. Hvad rörde honom, om en varelse mer eller mindre försvunne ur detta lifvets marknadsgyckel? Stod han icke likasom inati en trolleirkel? Verdens stormar kunde rasa, dess hvälfningar ske, — inom den trånga krets, der han förskansat sig skulle de aldrig spörjas som oroväckande tilldragelser. Den unga flickan stödde hufvudet trött mot sin hand, och fortfor att tänka på honom. Hon hade ett rikt mått halfklar, poetisk uppfattning, och hon hade läst långa änslofulla romaner. Det var således icke att undra på att den mörkhårige, mörkögde mannen blef för henne en sorts hjelte. Han hade ju räddat hennes lif, och hvad kunde hon väl bättre göra än att evigt beundrande se upp till honom, under det hon draperade dygder och förtjenster omkring honom med samma nöje som en liten flicka draperar en dockschal: . I sjelfva verket var Nan mera ) Se A. B. M 129—131.