sanning skakande intryck, då han säger i dagboksanteckningarne: Min Fader skylder jeg dog fra först af Alt. Det var hans Bön til mig, naar han, tungsindig som han var, saa mig tungsindig: Se, at Du ret kan elske Jesus Christus! — Vi säga än en gång: nyckeln till Sören Kierkegaards mörka gåta ligger i den enligt hans egna ord vansinniga uppfostran en fanatisk fader egnade det rikt begåfvade barnet. Ar 1830 dimitterades han med höga betyg till universitetet, studerade i tio år hufvudsakligen estetik, filosofi och döda språk, tilldess han 1841 utgaf sitt specimen för filosofiska graden. Några tidningsartiklar, en kritisk behandling af H. C. Andersen, ett eller annat föredrag i Studentföreningen m. m., hade dock redan förut fästat uppmärksamheten på den unge dialektikern och hans disputationsakt oververedes i fölge Meddelelser i Datidens Blade af et uszedvanlig stort Antal Tilhörere og varede fra Kl. 10—2 og Kl 4—7!0. Opponenter ex officio voro Professorerne Bröndsted (på f. m.) och Sibbern (på e. m.) Som extra opponenter uppträdde rofessorerne F. C. Petersen och Joh. Ludv. eiberg, förutom flera andra lärda och skarpsinnige män. Detta tilldrog sig den 29 September 1841. Den 10 Oktober samma år bröt han sin trolofning (knuten den 10 Sept. 1840), och egnade sig allt sedan uteslutande åt författarskap. Med en produktivitet, hvari kanske endast Almqvist var -honom vuxen, skakade han nu ur armen ett helt bibliotek, till största delen stora tjocka oktaf-volymer, tryckta med tät stil. Den ena månaden (vi låta Orvar Odd föra ordet) 25) har han hetat Johannes de Silentio,, en annan månad Constantin Constantius, nästa gång Vigilius Hafniensis,, så Nicolaus Notabene, så Johannes Climarus, så Hilarius Bogbinder. Dessa alla arbeten kunna egentligen betraktas såsom ett slags spekulativa fantasier, större och mindre, ibland äfven hela ordentliga symfonier, om man så vill. Kierkegaard kallar det sjelf med ett sitt älsklingsord Tankeexperimenter, och han behandlar dervid med en högst märkvärdig talang nästan alla verldens ting på en gång, metafysiska temata och estetiska, psychologiska och sociala, sammanbiadande dem alla förmedelst dialektikens generalbas och den sokratiska ironiens oafTåtligt småbrummande pedal. Det är en sanniog att Kierkegaard är en Ssbastian Bach i dialektiken. Icke mindre en sanning är emellertid att dessa spetsfundiga, djupsinniga, ironiska, sofistiska fantasier, deri visserligen här och der också förekomma små enstaka stumpar af verklig poesi, men hvilkas egentJiga mening och tendens det icke alltid är rätt lätt att genomskåda, för det större publikum äro skäligen onjutbara, och det torde till och med vara ett stort spörjsmål, huruvida icke när man undantager Enten-BEller, som obestridligen är Kierkegaards menskligaste opus, hela denna psevdonyma ,Eremitn. litteratur i sjelfva verket är mera berömd än — lätt. Så långt Orvar Odd, som synes 6ss med detta omdöme öfver Kirkegaards skrifter ha slagit hvad man kallar hufvudet på spiken26). Allt nog: Utan att bekymra sig om huru mycket man läste eller icke läste skref Kirke. aard böcker och lät äfven trycka dem, ty han hade råd till denna förnöjelse. Stort uppseende väckte emellertid EntenEller 27), som utkom 1843 och sedan utgifvits i flera upplagor. . Den ryktbara striden mot biskop Martensen och statskyrkan i Danmark upptog Kirkegaards sista lefnadsdagar. I November 1855 var den fruktade kämpen död. Då Kirkegaards stjerna gick upp, var Almqvists redan i nedgående. Hans lefnadssaga vilja vi ej söka tälja 28) och äro föröfrigt ej nog förmätna att tro oss kunna utveckla Almqvists eller Kirkegaards betydelse. Vår anspråkslösa uppgift var att fästa oppmärksamheten på ett missförhållande vid bedömandet af dessa tvenne ryktbare män: man fördömer den ene och afgudar den andre. Skulle någou tycka att vi hållit oss hellre till brister än till förtjenster, svara vi: om man ser någon afgudadyrkan, så tänker man väl närmast på dess utrotande. Tagen vill bellre än vi erkänna allt det ädia och högsinta, allt det djupa och snillrika som I fanns i dessa tvenne mäktiga andar; men om dem båda torde gälla de ofta anförda orden; Om jag talade med menniskors och englars tungor, men icke hade kärleken, så vore jag en ljudande malm och en klingande Bära V. A.