I stod. I Denna fyrfaldiga opposition är dock i ocl I för sig föga betänklig, och kabinettet, sådan i det nu befinnes, bär till och med inom sij Jen borgen för större varaktighet, derföre at Idet till hela sin sammansättning förefalle mera sammanslutet och homogent än 2 Januari ministeren, som ju har hållit så litet af hvac Iden lofvade. SELECTED Friherre Gripenstedts anförande, rörande upptagandet af amorteringslån mot obligationer, utställda på bestämda återbetalningstider. Bland de många anföranden, som inom kamrarne afgåfvos i frågan om upptagande af ett lån å 40 millioner rdr, dels för bestridande at utgifterna för våra jernvägsbyggnader, dels för att bereda tillgång till inlösen i sinom tid af 1867 och 1869 års jernvägslån, intager frih. Gripenstedts yttrande ett så märkligt rum, att vi tro oss böra meddela våra läsare den del deraf, som rörer bestämmandet af lånebeloppet och lånesättet. Efter att hafva gjort några erinringar dervid att man vid statsregleripgarnes uppgörande under senare riksdagarne icke nog skarpt skilt mellan de egentliga statsbehofven och utgifterna för byggandet af jernvägar, fortfar hr friherren: Jag ber nu att få öfvergå till den föreliggande lånefrågan, hvilken, såsom hvarje sådan, innehåller tvenne hufvudomständigheter, nemligen: den ena, lånebeloppet och den andra lånesättet. Lånebeloppet har af utskottet blifvit föreslaget till 8,500,000 rdr och lånesättet skulle blifva en tillfällig upplåning. I afseende på sjelfva beloppet har jag nu, som alltid, trott att man bör bestämma detta efter behofvet och ändamålen med upplåningen, hvilka man bör hafva klara för sig. Hvilka äro då de ändamål, för hvilka denna upplåning bör ske? Jo, såsom vi alla veta, är det i främsta rummet för att skaffa oss tillgångar att dermed bestrida kostnaderna för redan beslutade jernvägsbyggnader, äfvensom för att konvertera de lån, hvilka redan blifvit för jernvägsbyggnader använda, men som icke utan alltför stor svårighet kunna återbetalas på det sätt, som vid den tillfälliga upplåningen bestämdes. Men derjemte anser jag, att man äfven bör hafva ett annat ändamål för ögonen vid den nu ifrågavarande upplåningen, och detta är att definitivt reglera statens finansställning d. v. s. att lånet bör uppgå till så stort belopp, att det kan uppfylla behofven icke blott för dagen, utan äfven för den närmaste framtiden, så att vår finansiella ställning derigenom blifver ordentligen reglerad och vi sålunda ej vidare må behöfva fortfara med denna sväfvande vigilans, som i intet hänseende kan vara nyttig eller tillrådlig att fortsätta. Slutligen tror jag äfven att vi böra afse ännu ett annat ändamål med detta lån, nemligenlatt detsamma bör så ställas att man, såvidt möjligt är, kan erhålla medlen inom landet, åtminstone så till vida som detta kan ske utan att öfverbjuda näringarne och sålunda sätta dessa i någon förlägenhet. Utgående från dessa synpunkter kommer jagånaturligtvis till det resultat, att lånebeloppet vid detta tillfälle, icke såsom utskottet föreslagit, bör inskränkas till fyllande endast af stundens behof, utan att lånet bör bestämmas till det belopp, som uti K. M:ts proposition och af åtskilliga reservanter, i enlighet med riksgäldsafdelningens beslut blifvit före slaget. I afseende åter å lånesättet, tror jag för min del icke att det går an, att såsom ensamt afgörande grund för detsamma, antaga utskottets resonnemang att staten, liksom hvarje enskild man, måste upptaga sina lån på det sätt, att priset blir det billigaste. Det finnes utan tvifvel vissa omständigheter, som modifiera en dylik grundsats, och jag vill genast uppgifva ett sådans fall, der jag tror att man skall gifva mig rätt! Om man endast afsåge det lånesätt, som gifver det billigaste resultatet, så skulle detta otvifvelaktigt vinnas genom att använda premieeller lotterilån, ty all erfarenhet talar för, att om man upptoge ett sådant lån, detsamma skulle hafva en strykande afgång; men jag föreställer mig att man icke endast derföre anser sig böra upptaga ettsådant, af det ganska riktiga skäl att vissa omständigheter härmed sammanhänga, som hafva ännu större vigt, än omsorgen att göra lånet så billigt som möj. Det finnes tre olika lånesätt, hvilka Du äro ifrågasatta, nemligen: lån med perpetuella räntor, amorteringslån samt tillfälliga lån. Jag ber att i afseende å dessa trenne lånesätt få framställa några anmärkningar, till en del rörande sjelfva benämningarne. Detta kan måhända anses småaktigt och utan vigt, men det är icke alldeles så, ty uti benämningen af en sak ligger ofta en anvisning om beskaffenheten af sjelfva saken. Lån med perpetuellafräntor äro, såsom redan sjelfva namnet antyder, beständiga och ouppsägbara, samt i afseende å betalningstiden obegränsade, hvilket, i vissa hänseenden onekligen medför sina fördelar. Deremot är betalningstiden vid amorteringslån till en viss period begränsad. Detta gäller dock endast i afseende å hela summan af ett amorteringslån, hvaremot betalningstiden för hvarje särskild obligation af detsamma icke är på förhand bestämd, utan beror på lottning, enär t. ex. en nummer kan ntfalla redan det första året och en annan ej förr än efter 40, ja ända till mer än 60 års förlopp, hvilket, jag tror tyvärr är den amorteringstid, hvartill några af våra lån äro utsträckta. Men just uti denna obestämda betalningstid af dess oblizationer är det, som denna lånetorm enligt min anka har sin svaga sida. Då nemligen betalningsiden är obestämd, så är det klart, att den, som har tillgångar att placera i dylika obligationer, endast med tveksamhet vågar göra detta, dels emelan det icke finnes någon garanti för att han icke, intingen förr eller senare än han önskar, får sina obligationer utlottade, dels emedan det är förenadt med ganska stort besvär och äfventyr, att ifvervaka alla dessa utlottningar, så att man icke senom försummelse ådrager sig förlust. För öfrigt nedför alltid ett sådant lånesystem, der återbealningstiden är obestämd och således kan blifva ångt aflägsen, den olägenheten att, om man dessörinnan behöfver disponera sitt kapital, så måste letta ske gevom försäljning till dagens kurs, hvilcet kan medföra kännbara förluster, helst i vårt and, der en fullt ordnad och tillräcklig fondmarkad ännu ej hunnit utveckla sig. Den tredje af le nyss anförda låneformerna, hvilken man, i min anka, temligen oegentligt gifvit benämningen tillälliga lån, har deremot sin väsentliga och kaaktersbestämmande olikhet med de två andra lå1esätten, deruti, att vid lån af detta slag betaliogstiden, ej blott för hela lånebeloppet, utan ufven för hvarje särskild obligation, är på förhand 1oga bestämd. Detta är en högst väsentlig omtändighet och man får, efter min uppfattning, ett ldeles skeft begrepp om dessa såkallade tempoära eller tillfälliga lån, då man, — kanske till öljd af den felaktiga benämningen — nödvänligt vill föreställa sig att de måste inskränkas ill endast en kort tid, under det att deremot, enigt mitt förmenande, intet hinder finnes för att lenna klass af lån äfven på längre tid med störta fördel kan begagnas. Skilnaden är endast den, tt då vid ett vanligt amorteringslån betalningstilen för hvarje obligation är obestämd och beror å utlottningen af en viss del af lånet årligen, så r vid ett så beskaffadt lån, som jag förordar, och om jag skulle vilja kalla Serie-lån, betalningstilen på förhand bestämd genom lånets indelning i lika serier, så att en serie förfaller till betalning tt visst år an annan serie året dormnåÅ Aa 93 v Om