VA AnA anna oo HIM MA VI UVUIVFF 0 800,000,009, såsom det hette, för Nillandet ivilisering. Men härtill var framför allt upp. äfvandet af kapitulationerna och den nu varande konsnularjurisdiktionen af nöden. Här: för behöfde man åter en villig och intim för trogen i utrikesdepartementet. Denne förtrogne vän hade man redan länge haft i vicomte de Lagutronnidres person, hvars penningbeho bldrig varit någon hemlighet för syndikatet: ledare. Honom således, sändebudet vid hofvet i Brissel, gällde det att få in i utrikesministeren. Girardin eftersträfvade för sir del finansportföljen, och hans fordne löjtnan och nuvarande plebiscit-stallbroder Clement Duvernois, hufvudredaktör för Peuple frangais, hvilken drogs med in i planen, skulle få utsigt att erhålla ministören för de allmänna arbetena. Snart öfvertygade man sig likväl, att de båda sistnämnda voro omöjliga. Alla arsträngningar koncentrerade sig derföre på vicomte de Lagueronnidre, hvilken såsom ejserlig broschyrförfattare äfven var gerna sedd på slottet. Emile Ollivier, som väl genast genomskådade syndikatets planer och icke länge blef skunmig om dess förbindelse med Rouheristerne, hade dock ej mod att alldeles öppet uppträda mot dessa herrar, emedan han ju nyligen obetänksamt nog begagnat den såsom ledare för den stora plebiscitkomiten vid Rivoligatan för vädjandet till folket. När således saken förekom i ministerrådet, uppträdde han icke sjelf deremot, utan skickade fram sina båda kamrater, finansministern Vegris och inrikesministern Chevandier de Valdröme, hvilka båda måste förklara, att de skulle begära afsked, om man tvunge dem att såsom deras kollega erkänna en sådan man som de Lagueronniere. För kejsaren kom ett dylikt motstånd temligen oväntadt. Han dröjde ej att inhemta närmare underrättelser om sina kandidater. Englands och Österrikes ambassadörer, lord Lyons och furst Metternich, lära derföre ha blifvit åtsporde af kejsaren. Ingendera af dessa båda diplomater hade, påstår man, dolt för kejsaren, att hr Lagueronniöre, säkerligen utan skäl, hade ryste om sig att vara tillgänglig för vissa inflytelser samt alltför benägen för politiska äfventyr och ärans lockelser, så att man utomlands skulle beledsaga hans utnämning med krigiska kommentarier, hvilka svårligen motsvara suveränens innersta tankar. Denna upplysning gjorde snart om intet allt hopp, som de Lagueronnieres vänner hade satt till honom, ehuru de slutligen icke mera för honom eftersträfvade utrikes-, utan endast undervisningsministåren, hvilken han dessutom i nära 15 år haft i kikaren. Från detta ögonblick drog sig syndikatet tillbaka till eftertruppen, och Roahers parti, som hittills endast sekunderat, åtog sig hufvudfäkthingen: För detta parti gällde det i främsta hand att gifva omröstningens utgång den 8 Maj den betydelsen, som vore den en uteslutande seger för ultrabonapartisterna de la premiöre heure, Den nya ministeren borde derföre, åtminstone i en af sina medlemmar, vara ett offentligt vitnesbörd derom, att omröstningen ingenting annat varit än en bro, som beredde den personliga regeringens män utväg att åter inträda i den fordna maktsferen. Rouher och hans anhang behöfde således en ministerkandidat, hvars förflutna bana genom en nära samverkan med dem likasom vore komprometterad, men likväl kunde erbjuda tillräckligt många liberala sidor för att bli möjlis i kabinettet Ollivier. Rouher ville vid dessa förhållanden icke gerna sjelf träda fram i förgrunden. Han lät derföre sin gamle bundsförvandt, markis de La Valette, enkom resa öfver från London, der han är fraosk ambassadör, på det att kejsarinnans fordne gunstling, en oötverträffad mästare i intrigen, skulle åtaga sig att uppställa och rikta batterierna. Rouher och La Valette hade med stor finhet kastat sina blickar på den fordne undervisniogsministern Duruy, för hvilken Napoleon III af gammalt haft en viss förkärlek, som dessutom alltid haft en smula liberal doft och som det oaktadt den 12 Juli sistl. år med Rouher afgick ur ministeren. Honom föreslog manlsåledes för kejsaren såsom undervisningsminister, väl vetande, att Duruy såsom ett främmande element endast kunde verka upplösande och förstörande inom den parlamentariska ministeren. Således gick och gällde han för kabalens ledare, såsom ett slags politisk Johannes döpare, hvars uppträdande endast en kort tid skulle föregå de messianskaj dioskurerne Rouhers och La Valettes återkomst. Men äfven denna skickligt hopspunna intrig strandade mot Olliviers och hans kollegers rättrådighet, och de satte sig kraftigt emot insmugglingen af främmande elementer i kabinettet. Ministören hade äfven sina kandidater. I afseende på utrikesministören gaf : man gerna efter för kejsarens önskan att dertill få se kallad en man af yrket och innehafvare af ett stort namn. Ollivier försakade således sitt favorittycke att sjelf bebo Palais du quai dOrsay och valde i godt! förstånd med Napoleon III hertigen af Gra-; mont, ambassadören i Wien, som i 9 år va-l; rit vitne till det upplösningsverk, som fort-: går i Österrike och för hvilken det derförel: ligger mera fjerran än för någon annan di; plomat att inlåta sig på någon aktionspolitik, . som stöder sig på Wienkabinettets kraftiga: medverkan. Ministeren för de allmänna ar-( betena var ämnad åt deputeraden Plichon,! en medlem af venstra centern och liberal ka! tolik, hvilken väl alltsedan år 1857 såsom : oppositionskandidat blifvit invald i lagstif-, tande kåren, men hvars strängt dynastiska : sinnesstämning aldrig varit tvifvel under: kastad. Plichons namn skulle tillika vara ett tec-! ken, att ministeren icke tänkte på att bli ; i : j 4 t L g ( i otrogen sitt dubbla ursprung, ur högra och venstra centern. För undervisningsministeren hade Ollivier. och Segris utsett en af Frankrikes förnämste liberale författare, Laboulaye, den berömde professorn vid College de France. Denne hade blott ett enda fel: han var ej medlem af lagstiftande kåren, men till ersättning författare af den satiriska romanen: Prince Caniche,, hvari dem personliga styrelsen och dennas förkroppsligande i vicekejsaren Rouher på det skarpaste gi I —wHöÖDr Ivo oso ET oo rr RR KR