ger sanot; han ligger icke långt borta — tvärtom, ganska nära., De lugna orden; ty sir Harrys röst hade fått ett förunderligt uttryck af lugn, kom rar Barley att studsa. Ingåtvo de honom måhända en fruktan för att Georg Heneage nu åter hade lyckats undkomma? Han drog undan en af de nedfälda fönstergardinerna och tittade ut. Der borta, under träden stod den ene polismannen; den andre var placerad åt husets baksida. Han kände sig åter trygg. Georg Heneage skulle aldrig mera undkomma honom. Er bror skall inte denna gång smyga sig undan, det svär jag! Under åratal, ja, många år har jag väntat och väntat att komma öfver honom, här, på Englands jord. Att han nu är här, det vet jag. Jag vet att ni håller honom fond i vestra flygeln af detta hus. Vill ni fredligt öfverlemna lonom i händerna på de tvenne konstaplar som jag har posterat härutanför? Så hämdgirig ni än torde anse mig vara, kan jag säga er, att jag skulle önska bespara er mor hvad obehag jag förmår. Att han arresteras, kan naturligtvis inte döljas för henne, men min afsigt vore att skona henne för våldsamma uppträden och det var för att säga henne detta, som jag ville träffa henne. Öfverlemnar ni honom ej i lugn, så måste jag inkalla polisen. Jag tror — för att bespara både er sjelf och polisen allt onödigt besvär, — att det blir bäst om ni följer mig upp till min bror, sade sir Harry. Ni har alldeles rätt uti att han hållit sig gömd ,en tid i vestra flygeln; han är der ännu Er bror! — Georg? upprepade mr Barley, som på det högsta öfverraskades af inbjudningen och misstänkte någon list derunder.