MUSIK. Att en opera sådan som Rigoletto icke kan i sin helhet utförås så karakteristiskt af svenska artister, som af italienska, är någonting så naturligt, att dess anmärkande icke kan anses som ett klander. Allt är i detta arbete spändt, pointeradt och i det yttersta drifvet till sin spets, och mer än en metod att återgifva det kan derför icke tänkas såsom den riktiga. Men, ehuru den mest betecknande och nationela bland alla italienska operor från senaste tid, eger Rigoletto icke dess mindre många detaljer, hvilka på grund af deras allmänmusikaliska skönhet taga sig Väl ut, äfved om de framgifvas af konstnärer med annan åsigt och riktning samt af röster med annan klang och tonfärg än dem, som kompositören tänkt sig, och det utförande, som nu på vår scen kommit det intressanta arbetet till del, vitnar obestridligt om mycken både förmåga och omsorg hos de artister, hvilka deri samverkat. Fru Stenhammar har blifvit den frejdade konstnärinna hon är företrädesvis genom att utdela den romantiska musikens skatter, hemtade ur vida rikare och djupare tonkonstens schakter än detta, och äfven här är hennes föredrag beundransvärdt för den poetiska renhet och innerlighet som alltid utmärker det. Hennes sång är lyriskt hänförande, då hon t. ex. i den berömda arian låter oss lyssna till ett ungt, älskande qvinnohjertas veka svärmeri, men att uttrycka den oändliga lycksalighet, Hvarmed Gilda blickar emot den framtid, som kärleken nyss för henne öppnat och hvars öfvermått tvingar henne att i toner anförtro åt natten sin förtjusning och hängifvenhet, deraf torde blott en sydändskt glödande natur vara fullt mäktig. På samma sätt, om vi vända oss till en af styckets biroller, visar oss hr Behrens visserigen en dugtig och genom sin bastanthet imponerande tysk stråtröfvare, men icke denne oförlikneligt oförskämde sig så kallande hedersman, som med gravitetisk rättframhet sköter sin affär, nöjd med att aldrig afvika från en sannskyldig, bra bandits samvetsreglemente. Hr Sandström har i Rigoletto fi bland de roller, hvari han inlägger mest dramatisk förtjenst, och några bland de allvarliga, gripande momenterna tolkar han synnerligen: väl, men han eger ej tillräckligt nått af esprit för att kunna skipa samma rättvisa emot de komiska, humoristiska eller, om man så vill, groteska sidor, som äro lika nycket betydande för karakterens helgjutenret. Fro Strandberg gifver såsom skådespelerska Maddalenas roll mästerligt och föränar en präktig kolorit åt sista aktens äkttalienska tablå, men i qvartetten, operans stansnummer och Verdis triumf, är en altöst för det helas rätta effekt i det närmaste rödvändig. Den ende, som är riktigt i sitt sse, är naturligtvis hr Ambrosi, som con umore, med lif och lust, gifver hertigens tackamma parti. Den tjusande Apollogestalten kan han visserligen icke motsvara, men så nycket mera oemotståndlig är hans stämma ned sitt herrliga, friska välljud. Operan förtjenar i alla händelser att gifvas och skall, när den tid efter annan återupptages, troligtvis städse bilda en kärkommen pisod af den musikaliska säsongen. Såsom ett evenement helså vi med glädje sårdagens representation, fröken Grabows debut åsom Bertha-i Närnbergerdockan, under förwoppning att dess betydelse för framtiden måtte