STOCKHOLM den 30 April Vår kollega Stockholms-Posten har uppträdt till försvar för den åsigten, att någon kamrarnes samfällda votering icke kan ega rum i frågan om norra stambanans spårvidd, och har tidningen sökt vederlägga de skäl,j vi anfört till stöd för den motsatta meningen. Då vår kollega börjar sin framställning af ämnet med en redogörelse för gången af ärendets behandling, vilja äfven vi lemna en sådan; men tillåta oss dessförinnan att vid Stockholms-Postens relation göra den erinran, att andra kammaren icke, såsom S.-P. uppgifver, beslöt uttala sig för norra stambanans byggande smalspårig, utan formligen beslöt att nämnde bana i dess fortsättning skall byggas smalspårig. I en fråga sådan som denna, der det gäller att noga särskilja mellan hvad som är bestämdt beslut och hvad som blott har karakteren af meningsyttring eller underdånig framställning, är skilnaden ingalunda oväsentlig. Nu till vår relation. Statsutskottet hade i sitt jernvägsbetänkande vid denna riksdag först uti fyra särskilda punkter behandlat frågorna om anslagens belopp, samt derefter uti följande punkter de å bane bragta förslagen om särskilda vilkor vid anslagens användande, om tidigare lyftning af vissa delar af anslagen, om öfverskottens användande 0. s. v. Dervid hade utskottet i 5:te punkten föreslagit riksdagen att besluta, att norra och östra banorna skulle byggas med samma spårvidd och byggnadssätt som de hittills vid stambanorna begagnade. Om nu, såsom fallet var, de särskilda punkterna föredrogos i den ordning de i betänkandet förekommo, så skulle alltid frågan om detta vilkor komma till afgörande först sedan frågorna om anslagssumman och om banans sträckning blifvit afgjorda. Det oaktadt föll det ingen menniska in att, då punkten i kamrarue förekom, bestrida riksdagens rätt att antaga det af statsutskottet föreslagna vilkor eller ock något annat. Men något beslut fattades ej i någondera kammaren, utan blef punkten återremitterad, i den första med anledning deraf, att man icke ansåg sig kuvna på stående fot välja emellan de: många förslag som blifvit -tramställda, utan önskade att frågan först måtte ytterligare utredas; i andra kammaren beslöts återremissen af den anledning, att kammaren vägrat anslagen och således icke kunde bestämma några vilkor för användningen, men ville hålla sin talan i afseende å spårvidden öppen för den händelse att, i strid mot dess beslut, anslagen blefve af riksdagen vid gemensam votering beviljade. Detta blef också fallet, såsom hvar man vet. Statsutskottet borde då återupptaga den till detsamma återförvisade frågan om byggnadssättet, och gjorde det också. Utskottet tillstyrkte dervid riksdagen att bestämdt besluta östra banans byggande med samma spårvidd och trafikförmåga som de hittills byggda stambanorna, men i stället att såsom förut tillstyrka riksdagen att äfven i afseende å norra banan fatta ett bestämdt beslut, hemställde utskottet att riksdagen skulle hänskjuta till regeringen att, efter utredning, i ämnet besluta. Detta utlåtande bifölls, hvad östra banan angår, af båda kamrarne, och har således riksdagen i afseende å densamma; fastställt ett vilkor, som är för regeringen bestämdt förbindande, och ingen enda röst höjdes i någondera kammaren som bestred riksdagens befogenhet att fastställa ett sådant vilkor, lika litet som det förspordes någon tvekan hos talmännen att derå framställa proposition. Den i afseende å norra linien föreslagna underdäniga skrifvelsen bifölls deremot endast af första kammaren, medan andra kammaren, såsom vi veta, fattade bestämdt beslut att norra banan skall byggas smalspårig. Det är bekant, att statsutskottet, med anledning af de skiljaktiga besluten, nu inkommit med ett sammanjemkningsförslag, som tillstyrker dels ett bestämdt beslut (således återigen ett vilkor vid anslaget , dels en underdånig anhållan om spårviddsfrågans utredning och närmare öfvervägande. Det är under förutsättning att detta bemedlingsförslag icke af båda kamrarie bifalles, som fråga uppstår huruvida gemensam votering bör ega rum eller ej. Hafvudsamman af Stockholms-Postens argumentation i ämnet är, att anslaget blifvit beviljadt utan vilkor, och att det således hvarken är affärsmässigt eller hederligt att efteråt komma med vilkoret. Vi vilja icke i detta afseende tvista med . S.-P., men tillåta oss fästa uppmärksamheten derpå, att riksdagen redan pjort det; K m hvarken afärsmäsderligt. Föotvan visat, att rssdagen i afsira stambanan be twtit ett vilkor, den skall byrgas als un; b. skulle det väl vara högst beynnerligt, om grundlagen skulle medgifva upjiställandet af ett vilkor då det gäller östr banan, men förbjuda det då det blir fråga um den norra. Eller skulle det tilläfventyrs vara grundlagsenligt att föreskrifva att en bana skall byggas bredspårig, men grundlagsvdrigt att bestämma att en annan skall vara snalspårig? Alltsammans reducerar sig i vår tanke till frågan derom, huravida dessa föreskrifter om spårvidden äro foriliga vilkor vid anslagen eller om de blott äre -anderdåniga framställningar i önskningsväg. Innefatta de verkligen vilkor — och vi ha icke ens förnummit våra motståndare bestrida det — som äro förbindande, så har riksdagen redan genom beslutet om östra banan visat, att ett sådant kan grundlagsenligen förgskrifvas äfven på det stadium ärendet för närvarande befinner sig. Och vi upprepa, att vid skiljaktiga beslut med afseende å vilkor vid anslag, har det hittills aldrig blifvit förmenadt den kammare, som beslutit ett vilkor, att få detsamma underkastadt gemensam votering. För oss vill det synas alldölss uppenbart, att antingen har riksdagen förfarit grandlagsstridigt, då den föreskrifrit ett vilkor med afseende å östra banan, eller ock skall man förfara grundlagsstridigt, om man förvägrar gemensam votering rörande vilkoret med afseende å norra banan, om det af andra kammaren vidhålles. Man har nemligen all deles för sent hittat på detta ikast om obehörigheten af vilkors uppställsnde. Behagar 5. P. met oss fortsätta diskussionen i ämnet, bedja vi vår ärade kollega dervid först till bestämdt besvarande tpptaga frågan om betydelsen af det med afseende å östra stambanans byggnadssätt fattede beslut. Är detta för regeringen förbindarde? Eller är det blott en i önskninsväg: uttilad anhållan? Svaret på dessa frågor afgör hela tvisten. Det saknas föröfrigt ej prejidikat för vår åsigt. Vid 1867 års riksdag )eviljade båda kamrarne, med alldeles samms ordalag i beslutet, anslaget till nordvestr stambanans fortsättning, men vid en särskid punkt i betänkandet beslöt första kammaen, med anledning af hr Myrtins motion, att det anslag, som beviljades, skulle anändas till den oomtvistade bansträckningen vellan Arvika och Frykerod samt att en ny undersökning af den öfriga linien skulle begiras. Här var RR Il a AR