drottningen, samt att dAarvangen gjort försök att genom öfvertalningar eller mutor få manskap af garnisonen, ja till och med garnisonspredikanten, att fortskaffa hans bref, bland hvilka var ett till hannoveranska ministern grefve Minster Dorneberg. Slutligen omtalas det, att tvenne af garnisonens officerare, löjtnanterna Danielsen och Metz, särskildt voro föremål för hans förbittring, emedan de, sin pligt likmätigt, hade sökt förhindra öfverträdandet af de honom gifna förhållningsorder. Danielsen kallade han en usel karl, hvars namn borde uppslås på en skampåle, Metz utmanade han och blef alldeles ursinnig när han erfor att han icke var hemma. Schimpfen könnte er, aber nicht auf Pistolen gehen, dann geht er aus dem Thor. Derpå begärde han få låna ett par pistoler af mathållnings-entreprenören i fästningen, föregifvande att han ville öfva sig, men han fick dem naturligtvis icke. I slutet af rapporten uttalar generalmajoren Hirsch sin fruktan för att den öfversten medgifna friheten att gå omkring i fästningen skulle bli honom beröfvad, om en undersöknings-kommission blefve tillsatt, emedan han i sådan händelse näppeligen skulle kunna hålla honom i styr med de gamla invaliderna, och anhåller han derför att justitieministern ville utverka att baronen fördes till ett annat ställe, t. ex. till: Rendsborg eller Christiansö, der man bättre kunde hålla honom i tukt, samt att, för den händelse han sattes på fri fot, det måtte åläggas honom att utfärda den vanliga förbindelsen, att han aldrig skulle söka hämna sig på någon officer, som blott iakttagit sina skyldigheter. Här sluta de meddelanden, till hvilka vi haft tillgång. Från annat håll ha vi erfarit, att baron Möller dAarvangen, såsom Hirsch föreslagit, blef förflyttad till Christiansö, der han vistades i flera år. Om han blef lösgifven eller dog i fängelset veta vi ej med bestämdhet, men det finns skäl antaga att det senare var fallet, ty redan i Frederiksort var hans helsa bruten, och hans tygellösa passioner, som funno näring i hans öfvertygelse om att han var förorättad och beröfvad hvarje utsigt att kunna få hämna sig, bidrog m eket till att förkorta hans dagar. Tillika bestyrkes antagandet, att han dött i fängelset, genom den omständigheten, att sedermera aldrig någonting blifvit offentligt bekantgjordt om honom, ty en man sådan som han skulle säkerligen ha gjort allmänheten till sin domare. På det hela är det ganskå märkligt, att hans duell med Lewenhaupt, dennes död och dAarvangens derpå följande fängsling icke med ett enda ord är omtaladt i danska tidningar från den tiden. Det är icke osannolikt, att från högre ort denna tystnad blifvit dem ålagd. STERYSAKONNRKOLETINEA EE