blefes förhållandet snart enahanda; ty de, som då befrinne sig medom strecket skulle nog visa lika mycket missnöje ända tildess de vänne sitt syfte. Talaren vore icke emot valvättens utsträckning, och han fordrade att bli trodd, då han sade detta; men då han ansåge att vårt folk borde bli välrePpresenteradt, och enär det icke kunde nekas att okunnigheten är större nedom strecket än ofvanför detsamma, så borde folket göras skickligt till del de i de politiska angelågenheterna genom en nare upplysning, ej blott bokstafskunskap, utan verkliga insigter i statens angelägenheter, så att det ej behöfde bli en kastbol: för den förste äfventyrare på ett folkmöte. Hvad beträffade arrendatorer, så ansåg tal. att de som ega små arrenden på kort tid, icke borde medgifvas politisk rösträtt; ty de äro alltför mycket beroende af sin husbonde; hvadan det skulle, vara att arbeta ej i demokratiens utan i plutokratiens intresse att medgifva dem en dylik rättighet. Yrkade bifall till utskottåts förslag. a Hr resp a återremiss, isynnerhet lerför att utskotte: rst knapphändigt behandlat den vigtiga frågan. Pphändigt Hr Ola Jönsson fann det visserligen omöjligt att fästa afseende vid allt missnöje aen anlednine till ett berättigadt missnöje. ,orde undanrödas. Tal. tog folkmötena i iörfvar och ansåg att de åtminstone icke vore sörda att bemötas med hån. De, som här äro fråga, skatta i sjelfva verket lika mycket ja ser än de mera bemedlade; ty af tulloch brö7,vinsmedlen, tillsammans uppgående till 25 Wi. rår, isynnerhet af bränvinsmedlen, finge de, minst bemedlade erlägga den största delen. De, vore visserligen godt och väl att man Klasser a eplysningens spridande ville göra de lägre Ser ga mera skickliga till de politiska rättigheterna, utöfvande, men i detta afseende vore åtminstone föga att hoppas af riksdagarne, som icke Vifat synnerlig benägenhet för depna angelägenhet. Yzrkade återremiss. Likaså hr Vstman. Hr Åstrand bemötte först några föregående talares invändningar mot utskottets åsigter, och fäBtade uppmärksamheten på att om man ville medgina de mindre arrendatorerna rösträtt, så blefve öljden den att man icke såsom för närvarande de räkna rösterna efter de röstandes antal, utan de stora godsegarne skulle räkna sina röster efter sina arrendatorers antal. Då de nu uteslutna visat så ringa del ide för de kommunala angelägenheterna som ofta vore fallet, och då det stode så illa till med det politiska lifvet att något dylikt kunde inträffa, som händt i talarens hemort, der vid ett omedelbart riksdagsmannaval ingen enda af de röstberättigade utom valförrättaren kom tillstädes, funnes det då, frågade tal., någon anTndning att utsträcka de politiska rättigheterna? Med respekt för folkmötena kunde tal. dock icke föreställa sig att deras uttalanden utgjorde något rättesnöre, som riksdagen blindt borde följa. Dessutom hade deras åsigter varit olika och i talarens hemort hade endast den förändring i riksdagsordningen blifvit ifrågasatt på folkmöten, att riksdagarne blott borde hållas hvart tredje år, eller att statsregleringarne åtminstone blott borde göras en gäng under hvarje legislaturperiod: vad beträffade de lägre klassernas bidrag till statens skatter genom tull-och bränvinsmedlen, så frågade tal. om man börde förändra grundlagen med anledning af huru mycket bränvin hvarje person super eller huru mycket kaffe som förtäres. Tal. trodde icke att den politiska visheten komme från det hållet, utan vore att söka i en förbättrad folkundervisning; och här de lägre klasserna fått erforderlig underbyggnad, då vore tid att meddela ffven dem politiska rättigheter. Yrkade bifall till utskottets hemställan. Hr Ehrenborg stod motionären ganska nära i principielt afseende, men ansåg att inga förändringar i sak borde vidtagas för närvarande, utan endast förtydliganden vissa otydliga föreskrifter. Efter diskussionens slut afslogs motionen med 85 röster mot 45, hvilka voro afgifna för återremiss. Kammaren öfvergick derefter till behandling af bevillningsutskottets betänkande n:r 4, ang. tullbevillningen. Utan egentlig diskussion godkändes detsamma i Bin helhet, hvarigenom således afslogos motioner om tullfrihet å saltad eller inlagd fisk, en förhöjd tull å kuffe, ost, smör, raffineradt socker, malen och omalen spanmål, tobak samt gröfre linneväfnader, hvarjemte artikeln späck förklarades tullfri. Hr Forsbeck försökte visserligen ett försvar för Hnllförhöjnings men detta uppkallade endast frih. Gripenstedt för att visa att tillverkningen af artiklarne ost och smör högst betydligt tilltagit sedan de blefvo tullfria, hvilket visat sig deraf att importen minskats och exporten icke obetydligt ökats, och hr Törnfelt att opponera sig emot påståendet, att hvetemjöl skulle vara en öfverflödsartikel. Det kunde visserligen så vara för dem som hafva en sjö af mjölk; men för den fattige vore det nödvändigt för att ge någon smak och näring åt vattenvällingen. . -Utan anmärkningsvärd diskussion bifölls i sin helhet samma utskotts betänkande n:r 5, ang. stämpelpappersafgiften ; ee fvensom dess betänkande n:r 6, afstyrkande väckta motioner om särskild beskattning af tobak,