undantag. Hvad motionens EPP TEN ling beträffar, så trodde tal., att uppmärksamhet än den förtjenat, Man vill öfverflytta a oSningen till presterna, men klandrar dem på samma gång för att de icke fulla det de nu ha sig ålagdt i detta hänseende. vad beträffade den gjorda beskyllningen mot kyrkomötet, så borde man likväl besinna, att hälften af dess medlemmar vore valda af folket och således dess representanter. — Om man ville gifva ett RER åt folkskolan, så kunde intet lämpligare medel gifvas än religionsundervisningens skiljande derifrån; ty visst. äro vi, sade tal., ett laglydigt folk, men icke till den grad tydiga, att allmogen i allmänhet skulle kunna förmås att derefter skicka sina barn i skelan, ja icke ens en ång om motionären komme med vapen i hand ör att tvinga dem dertill. Hr Hedin fann den föregående diskussionen erinra om RR att alla vägar bära till Rom, det vore uttolkadt: alla medel äro goda, som föra till målet... Och detta vere här att misstänkliggöra de motiver, som legat till grund för ett förslag, väckt af en missbaglig ledamot. Man hade påstått att tal. dragit sig tillbaka från motionärens långt framskjutna ställning; men han bad att få förklara, att han icke dragit sig tillbaka från den ställning han sjelf intagit i denna fråga Icke org ämnade draga sig tillbaka inför den för et framlagda förslaget ogynnsamma opinion, som man lyckats i dötaa kammar utbreda. Hr Ehrenborgs kristliga sinne hade råkat i bekymmer öfver den motsägelse som skulle förefinnae mellan tal:s yttranden i reservationen och hans yttrande i kammaren vid ett föregående tillfälle. Men frågan om hvad som är motsägelse, kunde icke afgöras med bibeln eller med några konventikelfraser, utan endast med det menskliga förståndet, och enär dess vitsord underkändes på den sida der den nämnde ledamoten befunne sig, så nödgades tal. lemna hans omdömen i deras ovärde, I sin framställning, som utgjort en blandning af hånets gall: och salvelsens sirup, hade hr Ebrenborg bland annat frågat: Hvem är reservanten? Han hade Visserligen vid dess besvarande gått som katten kring het gröt, men det hade dock tydligen framskymtat att svaret varit detta: Han är ej af detta fårahuset. Och derför borde hans åsigter; förkättras. . Tal. öfvergick derefter till sjelfva saken, och hvad beträffade utskottets försök -tt bevisa oriktigheten af motionärens åsigt om folkskolans etillfredsställande skick, så bevisade dess uppgift i detta hänseende icke särdeles mycket, då ökningen i antalet af undervisade barn ej varit särdeles stor; och om också detta varit händelsen bevisade det ätminstone ingenting för undervisningens beskaffenhet. Således hade en af hörnstenarne iutskottets bevisning vid första vidrörandet fallit bort. Den andra vore icke heller mycket svårare att stöta omkull, nemligen utskottets instämmande i kyrkomötsutskottets yttrande att, om presten också bereddes tid dertill, han icke bör utnötas på ett så specielt område som folkskolans. Det vore verkligen mer än förunderligt, om religionsundervisningen skulle vara en allt för speciel del för prestens verksamhet. Kanske man också ville påstå, att det skulle vara synd och skam om presten sysselsatte sig dermed. Tal. skalie för sin del tro, att han derigenom hade mycket bättre tillfälle att verka än genom de reglementariskt återkommande predikninSa Man har invändt att han ej har tid. År let då vigtigåre att han är en småaktig förvaltnings verktyg, en skrifmaskin, än ungdomens religiösa uppfostrare? Tal. som icke delade denna åsigt, hade föreslagit att de borgerliga bestyren skalle minskas; men, invänder man, presterna hinna ej ändå med undervisningen. Derat måste då tydligen framgå, att dessa verldsliga bestyr ej äro särdeles betydliga efter deras borttagande eller åtminstone betydliga förminskande icke skulle medföra ledighet till undervisning. Tal. delade likväl icke denna åsigt, och han trodde att husförhörens afskaffande t. ex. skulle gifva ganska mycken tid och rikligen ersättas iom ökade tillfällen till barnaundervisningen. I fråga om husfören kunde man instämma med Tegner att de äro mera skadliga för magen än gagnande för undervisningen. Åtskilliga yttranden af medleminar i presteståndet vid 1840 års riksdag, hvilka tal. uppläste, visade mycket mera benägenhet för denna fråga, som redan då blifvit bragt å bane, än som tycktes komma henre till del från 1870 års 2:dra kammare. — Tal. ansåg den föreslagna reformens genomförande särdeles önskvärd både derför att skolderigenom erhölle mera tid och krafter till de medborgerliga ämnenas inlärande. och meddelande, och derför att religionsundervisningen derienom blefve på ett bättre sätt tillgodosedd; och detta så mycket hellre som denna undervisning icke kunde blifva tillfredsställande, så länge de öfriga ämnena försummas. Ty liksom naturen ej blott behöfver värme, utan äfven ljus, så är det ock med menniskonaturen, den behöfver ej blott trons känslovärme utan åfven förståndets ljus. Anförandet helsades med bifall. Hr Stenbäck ansåg det vara beklagligt, att folkskolestadgans 10 om presterskapets åliggande, att genom undervisning, förklaring och tillämpning göra de heliga lärorna lefvande i barnasinnet, endast stå der som en vacker illustration, då stadgandet kanske undantagsvis tillämpas, men ej som Praxis af presterskapet åtlydts. Nationen har rättighet fordra, att ifrågavarande 8 bör iakttagas, då det är 30 år sedan riksdagen fattade det beslut, som ålägger presterskapet denna skyldighet. I jemförelse med öfriga tjenstemän, äro få så väl önade som presterskapet, i förhållande till dess göromål, hvarför tiden ej bör utgöra hinder, om Ditälskan finnes för saken. Så länge. statskyrkan existerar, är det angeläget, att dess tjenare öfvervaka och ge ledning åt kristendomsundervisningen, för att derigenom värna den mot schismatiska irrläror. Då det erkännes att kunskap är makt, är troligt, om presterskapet sorglöst förbiser huru skolans religion inplantas hos ungdomen eller längre åtnöjes med den innötta rbuntliga katekeslexan, att sedan det religiösa medvetandet jemte förståndets tillväxt statskyrkans makt och välde öfver sinnena kan befinnas så undergräfdt, att tiden snart kan bli mogen för bifall till yrkandet på kyrkans skiljande från staten. Motionen kan anses vara ett lystringsord i detta hänseende. Bland skolans främsta ändamål är en praktisk kristendomsöfning, kristna grundsatser, såsom ett lifsvilkor för vårt framtida oberoende äfven i materielt hänseende, ty de andliga, politiska och ekonomiska principerna stå i ett visst sammanhang till hvarandra. Som minneskunskap, lexa, bör kristendomen varligt behandlas, så att det unga sinnet ej förlorar sin lifsriktning. Försvinner behofvet af barnaskap, qvarstår endast det formella af systemet, under det anden förloras. Angeläget är derför att, den religiösa lexläsningen ej får börja före en något stadgad period, t. ex. 12:te året. Hvad som kan och bör göras, är en inskrånkning af den tid, som kristendomsundervisningen tar i folkskolan, särdeles på landet, hvilken i stället genom en lefvande, åskådlig metod kunde bära mångdubbel frukt; de få bättre undantag som redan nu finnas, bevisa, att detta undervisningssätt kan bli regel. Man lägger presten till last katekesutanläsoingen och den dryga tid denna tar från den öfriga undervisningen. Ofta nog är presten oskyldig till tadlet, han är beroende af allmogens slentrian, dess helighållande af katekesen. Folkskolans bästa och säkraste bundsförvandt bli dess: fordna lärjungar, särdeles den unga modren; det är arbetarns hem, som skall ge näring åt skolans lärdomar, ty eljest kan aldrig skolan uppfostra vår framtida generation till enjemn utveckling af själsoch kroppskrafter. Som ett yrkande i fråga, framställde tal. att en skrifvelse till K. M:t borde aflåtas med anhållan att, i sammanhang med en blifvande omarbetning af folkskolestadgan, den obligatoriska lexlåsningen i religion måtte framflyttas till en mer -stadgad skolålder. j : Hrer Abr. Rundbäck, Rundgren, J. E. Jo