ödades spökbild förfölja henne. På törsda-m en hade hon tänkt göra ett slut på sinalH val genom att dränka sig vid Rosenbad, ti en vid tanken på sin mor hade hon derrån afstått. På polismästarens fråga hvarför hon icke reddelat dessa omständigheter vid första föröret svarade hon, att blygseln dervid gjort, tt hon svarat mera snabbt än hon bort. Ekand bekände i dag att hon i sistl. Oktober nånad gjort sig skyldig till bedrägeri derigeom att hon i en butik på Westerlånggatan illnarrat sig en kappa och ett paraply. Med örbigående af detaljerna dervid nämna vi, tt polismästaren tillfrågade henne om hon cke, oaktadt sitt nekande hittills, då hon ar i så stort behof af kläder, att hon på jedrägligt sätt sökt förskaffa sig sådana, nåfon gång begärt penningar af Montan. Härpå varade Eklund: Nej, aldrig! och på förnyad råga hvarföre? genmälde hon det generade nig att begära, han lofvade så säkert och alade så väl Det upplystes och erkändes, att hon en åeg Varit å kurhuset intagen. Den aflidnes svåger, som äfven i dag var värvarande, sade sig med anledning af den kännedom han egde om den döde vara öfrertygad om att han, då hon begärt detta ista möte, i någon ficka haft en bestämd vHlagd penningsumma i afsigt att lemna henne; nen den tilltalade sade sig ej veta någonting Närom. Härpå hördes tvenne unga flickor, hvilka edan flera år tillbaka varit nära bekanta ned Eklund. Den första at dessa, Clara Walkman, hade på torsdagen, d. v. s. dagen fter mordet, mot aftonen sammanträffat med Eklund hos en annan bekant flicka. Iklund hade vid detta tillfälle visat såväl rinsen som klockan, sägande sig hafva fått dem af sin fästman. Walkman hade ej velat fråga henne om namnet på honom, emedan hon tärkte att hon nog skulle få veta det sedan. Eklund hade till och med tagit ringen af sitt finger och visat den, uppgifvande att ringen troligen Varitfästmannens moders, emedan ordet Staaff stod graveradt i den. Vid 7-tiden hade Walkman följt Eklund till Lilla Nygatan der den senare köpte ett par kängor. De hade skiljts åt någon stund derefter, då Walkman gick till sitt hem vid Hornsberg. På fredagen hade de åter sammanträffat i staden och Walkman hade icke under någondera af dessa dagar förmärkt ringaste tecken till sinnesoro hos Eklund. Såsom bevis på Eklunds häftiga lynne omtalade hon, hvilket äfven bekräftades af Walkman, att då de 8 dagar förut tillsammans varit på väg till Hornsberg, hade de na vägen mött tre kadetter, hvilka sökte ofreda Walkman; Eklund hade då med en Walkman tillhörig väska af styft papp först slagit en af dem öfver nacken och då han ej ville upphöra med sin närgångenhet gifvit honom ytterligare ett så kraftigt slag i ansigtet med väskan, att hon trodde blånad deraf ha uppkommit. i Då Walkman framträdde till polismästaren och då befann sig tättintill Josefina Eklund brusto båda ut i den häftigaste gråt och höllo hvarandra under en lång stund omfamnade, utan att någon störde de begge vännerna vid detta deras återseende under så sorgliga omständigheter. Tätt och ofta under förhöret vände Walkman sig mot Josefina Eklund under vänliga smekningar. Det torde böra nämnas, att under det Walkman meddelade de detaljer, för hvilka vi här ofvan redogjort, uppmanades hon förnyade gånger af Eklund att tala om allt hvad som passerat dem emellan. Walkman begärde nu, då ingenting meral: förekom, att hon skulle få taga afsked af)Josefina, hvilket polismästaren tillät, och del begge vännerna omfamnade hvarandra på det!. hjertligaste. Ogifta Lovisa Ericsson, som derefter fick företräde förmälde, att äfven hon varit läsekamrat med Josefina Eklund, men sedan läsetiden sällan träffat henne, annat än tillfälligtvis, då de mötts ute-och dervid helsat på hvarandra, tills nu på den allrasista tiden den närmare bekantskapen blifvit förnyad så att Josefina ofta besökt henne. Att icke något ömmarevänskapsband förenade dem märktes ock vid hennes inträde, då hon, i motsats mot det förra vitnet,icke med någon min eller åtbörd helsade, Josefina eller uttryckte något deltagande. Afven hon vitnade, att Josefina på torsdagen vid besök hos henne visat uret och ringen och sagt, att hon fått dessa saker af sin fästman, i afseende på hvilken hon icke gifvit någon närmare förklariog. Det vigtigaste i hennes berättelse var den omständigheten, att Josefina Ekland dagen eller någon af dagarne före den då mordet begicks varit uppe hos vitnet och då tagit upp detta samma olycks bringande snöre, som låg på bordet framför polismästaren och liksom på lek, ehuru troligen på försök, kastat det dubbelviket kring vitnets hals. Polismästaren tilltrågade derefter Josefina, huruvida hon ville se sin far, hvarpå hon först svarade ja; men straxt derefter under tårar: nej, det är så svårt! hon ändrade si dock snart derpå och bad nu enträget, att få se fadern. Fadern, sockerbruksarbetaren Eklund infördes nu. Han är en 50 års man af medelmåttig längd och icke synnerligen stark kroppsbyggnad med något aftärdt utseende. Dottern kastade sig vid hans inträde i hans armar och bad honom under djupa snyftningar om förlåtelse. Han svarade med synbar röfelse: ja nog förlåta vi dig; men bed Gud om förlåtelse för din rysliga synd! Af hans berättelse framgick att han hade trott henne stå i de närmaste förhållanden till den förut omnämnda kadetten. Josefina hade, för att inbilla föräldrarne att hon hade en fästman vid Carlberg, för någon tid sedan författat ett bref i kadettens namn, låtit en kryddbobetjent renskrifva det åt sig och sedermera sändt det till fadern, för hvilken, som ej kunde läsa skrifvet, hon uppläste dess innehåll, som gick ut på, att han bad att hon skulle få tillhöra honom, men tillsvidare få stanna i föräldrahemmet. Detta bref hade föräldrarne nu upplemnat till polismästaren och den omnämnde kryddbobetjenten har sedermera intygat, att han renskrifvit det. Föräldrarne hade derföre på onsdagsaftonen satt full tro till hennes försäkran, att hon fått de förevisade sakerna af kadetten. Snöret hade hon för RH AA Fn FH AR PM AV AR MM FR MV AH AM hy ot oe et de — DÖ ke OT AR font nn