dande, såsom de till byggöad och iitveckliig ånkläst Väsen, vore bäst egnade att elysa frågan om tin gens början, ehöru resultaterna af dessa under HÖRningar ej visa sig öfverensstämmande. CTanskas dessa Bacterier, säger Hoffman unde stark förstoring, så ser man dem ej vara solid: kroppar, utan ega en vägg och ett klart plasma innehåll, som slutligen ersättes af luft. Under sir lefnadsperiod erbjuda de uti en närande vätske ofta under loppet af flera månader bilden, af.er något förlängd, sbotydligt hrökt enkel staf elle en fanom förökning ofta temligen lång serie åf flera hundra dylika leder, som någongång kar VArå förgrenad. Då ser man dem svagt höja sig Skrida fram i raka eller krokiga linier, stundom Svänga omkring i spiral, men sällan hoppande eller Springande. Stundom synas de fastvuxna med nedersta delen, men oroligt vridande sig af oph an med den öfre; förenade till kedfer rört ue sig zigzageller vågformigt, den ena delen ibland med Hdig fart, den andra likasom stel och död. Att denn rörelse ej är ofrivillig, synes deraf att förr eller benare, vid brist på luft, vid uttorkning, utsatta för stark hetta eller för ifning 0. s. v., dödas de mer eller mindre hastigt, förlora all rörelseförmåga och sjunka ned till botten såsom slam. Man har om dessa väsen påstått, dels att de Spontans alstras i en vätska, dels att d5 blott ärö början till mera utvecklade, tvariptörmer. Detta nekar Hoffmon alideles. Ilan har inneslutit dem g rör, fyllda ired ön än föränderlig än oföränderig vätska Bamt luft, och upphettat dessa rör till er temperatur af 100 grader, då alla bacterier abSolut dödades och inga sedan der uppstodo förr än ny luft insläpptes: Då Wiesner och Hallier påstått, att de uppkomma ur rester af andra småsvampar, isynnerhet ur den allestädes närvårande mögelsvampen (Penicillium glaucum), säger Hoffman sig aldrig kunnat iakttaga detta, lika litet som deras alstring af de ofta rörliga Bmåkroppar eller granulationer, gom åtfölja alla svampsporers eller svamptrådarg sönderdelning under vatten, organiska ämnens förruttning eller jästcellers bortdöende. Det är dessa småkroppar, som Hallier Mat Micrococci, och i hvilka han ser första urtprunget till de parasit-svampar, som framkalla sjukdomsämnen; men då dessa i sjelfva verket alig ega någon skarpt begränsad form eller lika: storlek och uppkomma, äfven om luft absolut uteStänges, så anser foffmån dem blott som Bönderdelningsprodukter, fettdroppar, eller fasta spillror af en oorganisk substans, dödens affall ej lifvets början. Bechamp deremot förklarar sig hafva fakttagit, att i protoplasman af växtceller, som anöripits af Yrost, myriader af bacterier utvecklas samt att, om . dessa småväsen ipympas på växter, de visserligen ej der fortplanta gig, men framkalla en sådan förändring i växtcellerna, att bacterier deraf bildas. Deras öfvergång till mera utvecklade svampformer som orsaka förstörelsen, som äfven Wiesner försvarar, söker Hoffman med bestämdhet vederlägga, ehuru han medgifver, att sönderdelningarne kunna hindras genom att döda bacterierna, hvarföre det är att antaga, att de visserligen inleda jäsningsartade sönderdelningsprocesser i ett organiskt substrat, men att den Speciella kemiska riktningen deraf ej ledes. Salt t. ex. verkar konserverande blott genom att döda bacterierna. I fråga om deras och öfverhufvudtaget mögelsvamparnes nödvändiga medverkan såsom Vilkor för difteri, utslagssjukdomar och kolera tillhör Hoffman antalet af-de ej få, utmärkta mycologer, som framkastat allvarliga tvifvel met t. ex. en Halliers förmenta upptäckter i detta hänssende. Anmärkningsvärd är i alla höndelser, att på Spetsbergen, der vissa sjukdomar synas vara okända, den svenska expeditionens naturforskare ej funnit bacterier i massa,j Som bekant tär, gjorde Pasteur för ett tiotal af är sedan det rön, att de små mikroskopiska varelserra kunna utveckla sig ur de anlag till dem, som alestädes förefinnas. Pouchet försvarade mot mom läran om spontan alstring. När Pasteur Vpåstod att organismernas grodder dödas i vätskor, som uppvärmas till 100 gr. O., visade Pouchet, att ästsvamparne godt bildades vid denna temperatur. är Pasteur härvid enmärkte, att detta blott bevisade, att upphettning till 100 grader ejl vore tillräcklig att döda dessa svampars små j: sporer, utsatte Pouchet dem för en upphettning till 150 grader C. med samma resultat. När Pasteur fasthöll, att ioga organismer kunde utveckla sig i vätskor inom förseglade flaskor, som vid stark köld öppnades på höga berg, så bestego Pouchet, JoUy och Musset den 900 fot höga Maladetta-gletschern i Pyreneerna och iakttogo ett motsatt förhållande i de 8 flaskor de der öppnade. Och när slutligen Pasteur invände, att profvet var anstäldt i för ringa skala och utan tillbörlig försigtighet, så begåfvo sig hans motståndare nästa är ånyo till Maladetta och erhöllo samma resultat ur. de 22 flaskor, dem de nu efter föreskrift ej fingrarne utan med glödande tänger öppna e. Att till och med frågan om jäsnivgssvamparnes uppkomst i öl och vin i senare tider uppfattas olika mot förr, då man förklarat dem som-början till flera slags mögelbildning, bevisas af de försök som Rees och Seynes utfört, hvaraf såsom resultat framgår, att Saccharomyces cerevisix (ölets jäsningssvamp) ej eger ringaste genetiska sammanhang med andra slag eller med mögelsvampar, utan att i den försiggår en cellförökning genom Sporbildning, som hos öfriga Ascomyceter, samt att de mögelsvampar, som jemte jäsningsfenomenerna uppträda, härröra från deras egna sporer, a NS i eller från atmosferen kommit till vi Sammanhålla vi allt detta med de ofvan anförda stridigheterna om bacterierna, så kunna vi ingalunda, säga att frågan om det lefvandes början är genom vår nuvarande kännedom om dessa små väsen ännu löst, och den blir det väl ej förr, än man bevisat att lefvande varelser kunna uppstå af organiska ämnen, som kemiskt framställts ur oorganiska föreningar. Ett annat bidrag till frågan om formernas inbördes sammanhang och utbildning har från de blommande växternas område erhållits genom de iakttagelser, som under de senare åren flitigare och moggrannare anställts rörande tilldanandet af växtermas frön. Redan i slutet af förra århundradet uttalades den åsigt, att en innerlig vexelverkan eger xum mellan insekterna och växterna, i det att de förra från blomma till blomma fördela de frömjölskorn, hvarigenom frukten anlägges. Darwin och efter honom många, såsom Hildebrand, DelPino, Miller och hos oss Axell hafva med nya rön styrkt denna åsigt; och då det häraf framgår, att den stora mångfald, som de 100,000 olika, af oss nu kända arternas -blombildningar förete i delarnes form, färg, ställning och antal, är afpassad efter eller orsakad af dessa vilkor för frösättningen, så hafva vi hör fått en ny inblick i den underbara anordningen af oräkneliga möjligheter för formernas sammanblandning och förändring under år-millionernas lopp. en ej no; härmed: äfven frågan om växternas fördelning öfver jordytan nu-och möjligen äfven i hänsvunna tider hemtar härifrån en stark belysning. Då nemligen det vill synas, som hörde till hvarje blomform en efter dess organisation afpassad insekt, liten fågel, spindel, snäcka eller dylikt kräk, om ej alltid af en bestämd art, dock mestadels af samma slägte eller ordning, så torde ock häri LA NO SA VU ki? m Vå 0 AA mk få Ota pe bt ön FRA AR JR Jä VR RR som