; STOCKHOLM den 2 April Det är nu afgjord sak, att innevarande riksdag ej kommer att medföra någon förändriog i kommunallagarne, utom den ur allmän synpunkt helt och hållet betydelselösa ändringen i kommunalförfattningen för hufvudstaden, rörande ordningen för uppbörden af kommunvalutskylderna. Första kam maren har nemligen med 77 röster mot 18 afslagit den enda reform, som blifvit af lagutskottet tillstyrkt, nemligen förslaget om stadgande af ett röstmaximum för landskommunerna, men deremot bifallit lagutskottets utlåtande i alla de punkter, der det afstyrkt föreslagna ändringar. Alla de väckta ändringsförslagen hafva således förfallit. Den kompakta majoriteten i första kammaren mot det ytterst moderata reformförslag, som hade blifvit af lagutskottet framlagdt, får väl hufvudsakligen tillskrifvas den omständigheten, att justitiestatsministern frih. De Geer lade sitt ord i vågskålen mot förslaget. Vi tro visserligen icke på någon synnerlig benägenhet hos flertalet af denna kammares ledamöter, att i denna fråga göra eftergifter åt billighetens fordringar, men otvifvelaktigt är att omedgörligheten ej skulle varit så allmän, om icke: många ledamöter befriats från sin tveksamhet genom ett uttalande från regeringens sida. Ett framsteg, värdt att antecknas, företedde likväl denna gång sjelfva debatten i ämnet. Man talade nu vida mindre än tillförene om röstgrundens inflytande på första kammarens sammansättning såsom skäl för sitt afslag. Man höll sig mera uteslutande till förhållandena inom kommunerna och förändringens ioflytande på vården af de kommunala angelägenheterna, och det är således att hoppas, att om motståndet icke längre har sin hufvudsakliga grund. i en politisk farhåga eller fördom, det skall blifva lättare att med skäl och fakta, hemtade från det närvarande oefterrättlighetssystemets tillämpning, öfvertyga motståndarne om behofvet af en reform. Att de icke äro synnerligen tillgängliga för sådana skäl eller benägna att åt dem låna sitt öra, derpå hade man under förhandlingarne i dag tydliga bevis; men så mycket angelägnåre blir det för anhängarne af reformen att icke förtröttas i upprepandet af skälen för densamma. Såsom ett exempel i detta afseende kunna vi anföra, att en af de ifrigaste motståndarne mot lagutskottets förslag, frih. Stjernblad, hade afslutat sitt föredrag med den försäkran, att om man kunde visa, att något förtryck utöfvades i kommunerna genom den nu gällande röstgrunden, så skulle han vara den förste att påyrka en förändring. Omedelbart efter frih. Stjernblad fick hr Rydine ordet och framlade verkligen några mycket talande faktiska bevis, hemtade från den praktiska erfarenheten, på att ett sådant förtryck verkligen utöfvades; men under hela hr Rydins anförande var frih. Stjernblad inbegripen i en liftig enskild konversation med en annan kammarens ledamot, och tog således ingen kännedom om de af hr Rydin anförda bevisen, hvilka eljest, att sluta af frib. Stjernblads nyss afgifna förklaring, borde ha gjort honom till den förste att ifra för en förändring. Vi anmärkte, att man icke denna gång talade så mycket som förr om atseendet på första kammarens sammansättning såsom skäl till sitt motstånd mot en inskränkning af den nu stadgade obegränsade rösträtten. I detta afseende förklarade frih. De Geer uttryckligen, att han icke trodde att det föreliggande förslaget, som bestämde en tiondedel af samtliga rösterna enligt röstlängden såsom röstmaximum, innebar någon fara för karaktersskilnaden mellan båda kamrarre, och han tilllade, att han icke ville af hänsyn till första kammarens sammansättning hindra något som vore nödigt för kommunalväsendets utveckling. Men det nu föreliggande förslaget ansåg han icke vara föranledt af något oundgängligt behof. Han fann de skäl, som tala för ett röstmaximum i städerna, ej gälla för landsbygden. I städerna fordras en mängd mer eller mindre kostsamma anordningar, i hvilka de förmögnare hafva ett större intresse än den öfriga befolkningen. På landsbygden äro de kommunala behofven mera beänsade och mera beroende på lokala förållanden. Det vore fara värdt, att kyrkan skulle komma att stå mindre midt i byn om man läte ett litet hörn af kommunen, bestående af mindre jordegare, få en afgjord öfvervigt öfver den af en större egendom bestående större delen af densamma. H. exc. lade för öfrigt synnerlig vigt på det argumentet, att den större jordegarens underhafvande i allmänhet hafva samma intresse som han, och att jordegaren således vore att betrakta såsom deras representant. Och. att han representerade dem, vore, sade frih. De Geer, en mindre orättvisa än att de icke vore representerade alls. Om allmän rösträtt infördes, skulle, enligt talarens åsigt, de större egendomsegarne få samma röstölvervigt som nu, ty det vore antagligt att de underhafvande i de flesta fall skulle rösta med jordegaren. Kommunallagen hade sökt förekomma en alltför. stor accumulation af röster genom 2tt stadga det innehafvare eller brukare af jord skall rösta för densamma. Derigenom vore en mycket riktigare och mindre godtycklig begränsning af rösträtten gifven än ett röstmaximum skulle vara. Likväl medgaf tal. att ett röstmaximum kunde vara behöfligt för andra beskattningsföremål än jordegendom. Dessa argumenter återkommo, mer eller mindre varierade, i samtliga anföranden emot förslaget. Å anhängarnes sida invändes åter, att om än utarrenderingsprincipen gjort sig gällande i södra Sverige och der begränsade röstaccumuleringen, så vore detta icke förhållandet i öfriga delar af riket. Dessutom framhällz att innehafvarne af en större faKA om ert bet rå Je fört PÅ är ft rt NI RB fr