(Insändt.) Om regleringen af presterskapets löner. Det tyckes, som i vårt kära fosterland sällar a reform, så enkel den än är, kunde blifvs fullständig, utan att den efter längre eller kortare tid befinnes vara i behof af tillägg, förändringar och förklaringar. Man betrakte endast skolstad gan af 1842, öfver hvilken sedermera utkommit ej mindre än 12 kungliga kungörelser om tillägg rar TORN och förklaringar, utom flera cirkuer. Visserligen var en vigtig förbättring, att pastorerna hädanefter slippa att mottaga sina löner i naturaartiklar, hvilket löningssätt oftast var en anledning till missnöje, misstroende och tvister. Hädanefter skall lönen ER i kontant af vissa af pastoratsboerna utsedda och aflönade ombud. Hvar och en, som behöfver och önskar anstånd med betalningen, skall af dem hänvisas till pastor i sista hand. Kan han ej lemna detta anstånd, så blir detta åter lätteligen en anledning till missnöje och beskyllningar för oginhet. Vida klokare och ändamålsenligare hade det väl varit, att låta dessa pastorslöner upptagas vid den årliga kronouppbörden och af pastorerna uppbäras ur landtränterierna, naturligtvis mot en billig: ersättning till kronouppbördsmännen och landträntmästarne. Ett ännu större fel vidlåder regleringen, nemligen, att den ej stadgade, att alla prestgårdsjordarna skulle försäljas, med undantag af så mycken mark, som. pastor kunde anses behöfva till foder och bete för ett par hästar .och 3 å 4 kor, samt till nödig vedbrand. Antagom försäljningssumman för det öfriga af ett prestbords iagenhe ter till 20,000 rdr. Räntan deraf, 1200 rdr, är mera än någon pastor har i nettobehållning. Jordbrukets behöriga skötsel kan ej förenas med en tors kall. Öm det skall drifvas med båtnad, ordras det en mans hela omsorg, isynnerhet i en tid, då tjenare och arbetare behöfva jemn eftersyn. Hade en pastor utmärktare håg och fallenhet för jordbruk, så förskaffade han sig nog en hemmansdel, och den kunde han då efterlemna åt sin enka och barn. Men, invändes det: Om prestgårdens skötsel är oförenligt med hans kall eller om han ej har håg och fallenhet dertill, så kan han ju utarrendera åkerjorden. Ja, visserligen. Men hvad uppmuntran har väl en arrendator att nedlägga någon kostnad och göra några förbättringar på en egendom, som han ej med säkerhet vet om han får bruka mer än kanske ett eller två år? Hade nu vederbörande bestämt en tid af 20 a 30 år för arrende af prestgårdarna, likaBom vid militieboställen, så hade de gjort väl; men icke ens derpå hafva de tänkt. En stor lindring hade det ock varit för de församlingar, hvilka hafva sig hela byggnadsskyldig. heten ålagd, då de, i stället för att bygga lada och vidlyftiga iadugårdshus, endast behöft bygga ett hästoch ett kostall med fyra spiltor samt ett vagnshus,