tl vitnena, Man här ej presenterat för er de värst 211 kännen ju fenomenet med borddansen? Sem a I veten röra sig dessa bord instinktmessigt. Di o fins dansande vitnesmål på samma sätt som då -Isande bord. Går man dessa vitnen på lifvet, r finner man alls ingenting. Qvinnors sqvaller elle ord af män, som i detta hänseende äro gamla qvir nor, (Skalande skratt.) Talaren erinrar nu, al det yttrande mar lagt i munnen på apotekare I Montreux blifvit af denne formligt förnekad I Derefter kommer han till pribsens husläkare d I Morel. I hän sett honom här. Det förefallc mig som man kunde räkna honom till klasser I domestikvitnen. Prinsens vän och läkare, fabiict jrar han på lediga stunder Föe-vatten åt madam Sarah Fes, för att färga hennes hår. Han hö talat om en Kraftig örfil. En örfil lemnar vissel ligen spår efter sig, txem i förevarande fall är ö filen än synbar, än är har det inte. Då dr Mor lemnar prinsen, har han ett ofantligt märke efte en örfil. Då dr Pinel lemnar honoin, är det ni stan alldeles försvunnet, och dr Morel säger ti sin kollega att spåren minskats. Nu anlände -j Cassagnac, och i detta ögonblick har märket åter igen blifvit ofantligt, aftager, försvinner och blir åte igt. Nu bar af örfilen blifvit ett knytnäfveslag un högst besynnerlig örfil det här! Att en örfil bli vit utdelad är möjligt, men när och af hvem? Denn örfil är ett stort alibi, en fantasiörfl, en uppdik tad örfil. Jag skall ännu tydligare bevisa er de Talaren undersöker nu de vitnesmål sorti låta Fon viele utropa: Noir har gifvit prinsen en dtgti örfil. Han bevisar att vitnena motsäga sig sjelfva Han går derefter öfver till angreppet mot Fon vielle. I hvilket ögonblick sköt den anklagade Han säger det sjelf: då Noir gaf honom en örfi och Fonvielle sigtade på honom, Detta är ej sant ej möjligt. Det fins stumma vitnen, vitnen som e ljuga. I hafven sett Fonvielles kläder. Kulan ha ått in på insidan och ut nedtill. Jag vetatt ma ar sagt att eldvapen stundom ha sällsamma nyc ker; men bära er åt Huru I viljen, skolen I omöj ligt kunna förklara kulans gång, om Fonvielle e haft sin paletå vidöppen. Men i hvilket ögon blick har han kunnat vara vidöppen denn paletå: I ett enda, det då han såg sin vän träffad och han sjelf, förföljd, trefvade i sin ficka,: der hans revolver var. Visa mig ett bättre vitne att Fon vielle ej var beväpnad! Slutsatsen af allt detta är att den anklagade skjutit på desse stackars unge män, som voro vapenlösa och ej gifvit honom nå gon anledning. Är detta det enda vitne jag kan åberopa? Nej. Victor Noir hade handskar; han var klädd i nya och tätt sittande handskar, vitnena ha sjelfva intygat det. Nå väl, dessa handskar voro efter döden oskadade. Hvarför? Emedan hvarken någon örfl eller något knytnäfvesslag blifvit utdeladt, emedan, om Noir med sin kända Herculeskraf? gifvit est slag, handskskinnet ofelbart skulle spruckit. Vi ha bär Fonvielles paletå, vi ha Noirs handskar, men det: ges ännu ett tredje vitne. Dödligt träffad, med blyet i hjertat, letar han sig ut: Det lyckas honom att komma ut ur mördarhuset; han störtar ned utanför ingångsporten. Grousset, Santon och Fauch se honom. Han kom med hatten i högra handen. Detta anklagar er, detta dömer er! I denna högra hand, som skall ha gifvit eder en örfil, höll han sin hatt! (Den anklagade säger här några ord, som man ej kan höra.) De tre stummå vitnena, påletån, handskarne och hatter, anklaga er mer än alla andra. De ropa till Pierre Bonaparte: Tu es ille vir! Det är du som mördat honom! (Stark rörelse i salen.) Prinsen (med qväfd stämma): Ni ljuger! Adv. Laurier: Jag lofvade att vara klar och tydlig; je har varit det. Jag underställer er aktningsfullt min bevisning. Ja; g vet ej hvilket ert atslag skall bli. Men hvad jag vet är, att domen öfver detta barn af folket redan blifvit fäld. Den dag då han begrofs, ledsagade honom en faktion som kallar sig 200,000 medborgare. Med djup anlakt ha dessa 200,000 jurymän, dessa 200,000 samveten, mottagit Honom. Sjelf tillhörande fölket, lef han af folket begrafven. Han fann der troasta hjertan. Honom, som sträfvade ej efter ära, nen efter rykte, bar genom denna jurys, genom lemokratievs utslag martyrskapets odödlighet blifrit tilldömd. Men jemte detta utslag afgafs äfven tt annat: det je på vanärans odödlighet. Vid dessa ord pekar Laurier på Pierre Bonaarte. Denne rusar upp i förfärligt raseri och itbrister till advokaten: Demokratiska fnasker!, Pres. (röd i ansigtet af vrede — till Laurier): Ni skymfar den anklagade. Jag säger er ännu en ång, jag kan omöjligt tåla detta. Sålänge jurynännen ännu ej fällt sitt utslag, Har ni ej rätt att ehandla bonom som ni gjort. Vänta tills han är md. innan ni behandlar honom som en mörare. Laurier. Jag påstår aft han är en mördare. Pres. Bevisa det. Laurier. Jag har bevisat det. Pres. Afvakta juryns utslag. Bravorop höras vid dessa ord från det ställe i alen, hvarifrån dagen förut Fonvielle apostrofeade den anklagade: Adv. Floquet vänder sig åt detta håll och roar: Tigen, corsikanare! Ar Sessionen afslutås under den starkaste jäsning.