personer, såsom Vinviollet, eller från lögnare, sö som slagtaren Lechantre. Nej! — utbrister hä Floquet — från början till slut har Fonvielle al tid berättat en och samma sak; han har icke be slagit sig sjelf med osanning. Den anklagades be rättelser äro fullå af motsägelser och afvikelser. Prinsen stiger upp och protesterar. Adv. Floquet: Handlingarna bevisa riktighete af hvad jag säg Adv. Demangi gade. Floquet: Ni bör ej taga er den friheten att för bjuda mig det, ni lika litet som någon annan. Demänge (plötsligt lugnande sig): Nej, men son embetsbror ber jag er att ej vända er till den an klagade, utan respektera hans ställning. loquet: OM der anklagade säger till mig: De är ej sanntb så har jag tättighet att svara ho nom. — Floquet uppläser härpå flere skriftligt berättelser af den anklagade, i hvilka Han ser mot sägelser och undanflygter, samt slutar sålunda Mina herrar jurymän! jag begär af er att helt en kelt fälla den anklagade. Mitt anförande har va rit långt, men här icke innehållit någonting, som är främmande för målet; jag har hållit mig till saken. Jag har tagit mig till vara att inblanda politiska rn och dettå trots den otröliga förflugenheten hos den anklågade, som här talat till och med om attentatet på Rue Saint Nicaise och om de Orsiniska bomberna. Man säger, att I ären alldeles särskilda representanter för de konservåtiva åsigterna. Nåväl! Är detett system, som Iman bör uppmuntra och som likasom detta leder derhän, att en del af medborgarne väpnar sig mot den andra? I hafven sett, hvilken betydande roll Tpistolen spelat i denna sak. I detifrågavarande huset i Auteuil gällde det blott pistoler; man sträckte dem mot livarandra; sådana funnos öfverallt. Välan! Må vi i vårt demokratiska samhälle icke tilllåta dylika furstliga lekverk. Jag förbehåller mig att hos domstolen begära skadeersättning för en hederlig familj, hvilken man beröfvat ett af hennes stöd. : Vänd er icke till den ankla JL Tome ta Sessionen afbrytes nu på en timme. När den kl. en qvart öfver 3 åter öppnas, ger presidenten ordet åt familjen Noirs advokat Laurier: Min hedervärde vän och kollega har med den största samvetsgranhet utredt saken för er. Jag skall i min bevisning följa en annan ordning, som jag ber er skänka en samvetsgrann uppmärksamhet. Motsägelserna i vitnesmålen måste ha satt er i förvåning. Iveten huru svårt det är att upptäcka sanningen. Vi hörde ju till och med igår vitnen, som ej ens kunde fuliständigt upplysa oss om en händelse, som tilldragit sig under våra egna ögon. Låtom oss då först granska personernas karakter och ställning! Vi kunna göra det med full säkerhet. Jag har nära känt Victor Noir; jag har under hans lNifstid representerat honom inför rätta och gör det na äfven efter hans död. Han var af en älskvärd karakter, stark, modig och blid. Han förenade odmodighet med kraft. Han egde en Hercues styrka och ett barns godmodigHet. Hans början var svår. Han vär ett barn af folket. Han har måst utstå hunger och köld. Då drömde han en dag om en högre bestämmelse, ochhan ville egna sig, om ej åt literaturen, åtminstone åt journalismen, Understödd af en stark ande, vår vän Weiss (för närvarande generalsekreterare i ministören för de sköna konsterna) kastade han sig in bland journalisterna och blef snart af alla omtyckt. Han skulle gifta sig med dottern till generalprokuratorn Aubenas. Då kommer en afton hr Grousset till honom och ber honom bistå sig som sekundant. Han ger sitt samtycke, men med sorgliga aningar. Dagen derpå sedan han ätit frukost hos sin bror med sin fästmö och sin svägerska kläder han sig. Han tar på sig ett par nya handskar. Den ena tillknäpper hans brud; den andra hans svägerska. Två timmar derefter bringar man hans mor hans lik. Se der det bröllop Pierre Bonaparte beredt honom! Låtom oss nu gå öfver till Bonaparte. Noir var 21 år och hade haft två dueller, såsom det lätt händer ungdomen. Siebecker har sagt er; att han hade en New-Foundlåndsbands natur: lika lugn och lika trofast. Betrakta nu å andra sidan Pierre Bonaarte. Hvar han gått fram; i Rom, i Albanien, har an Jemnat efter sig blodspår; i Afrika var hån en odisciplinerad soldat, i Paris örfilär han upp en gubbe. Noir beträder detta af pistoler uppfyllda hus. Han går upp. Man skjuter. Ingen för en hand. En mepniska störtar dödligt sårad ned vid husdörren. logen rör en Hand. Och detta sker hos en Bonaparte. Vi befinna oss väl snarare i det sextonde århundradet. Det är ingen Bonaparte, utan en Borgia. Pres. Haäf den godheten och moderera ert språk. Ni förolämpar den anklagade. Ni vet ju att han är liflig och lättretlig. Ni har ingen rätt att så yttra er. Er häftighet är ej på sin plats. Hvarken åklagaremakten eller ni som advokat har rätt att så tala om en man som sitter på de anklagades bänk, Adv. Laurier. Jag vågar påstå att jag håller mig till bevisningen. Föröfrigt, mina herrar afl juryn, skulle jag, om så behöfdes, finna det bästa eviset för mina ord i hvad hr presidenten nu yttrat: en våldsäm ochfobändig natur. Aldrig har jag sett någon anklagad behandlas med så mycken konsideration som denne Pierre Bonaparte. Jag gläder mig deröfver. Ty det skall bli ett prejudikat för framtiden: Han står mycket nära tronen, är prins af blodet, och det oaktadt är han ingenting; Ingenting! Otämjbar natur! Lika visst som Victor Noir var sjelfva godheten och saktmodet, lika visst är han våldsamheten och vildheten. Nåväl! Hvad skall man antaga, om man tänker sig dessa båda män stående midt emot hvarandra? Hvem skall förolämpa, hvem skalll: slå till? Glömmen ej, att samme man som fann Victor Noirs hand sig ovärdig, med sin egen nedskref: kasta hans tarmar på åkern. Och hurl: slärifver han till Rochefort? Jag känner Rochefort, jag har vid representantvalet varit hans mot: kandidat; nåväl, jag förklarar att jag ej känner: någon modigare, mera oförvägen man än han. : Och prinsen skrifver till honom det bref I alla kännen. Jag ser bland åhörarne officerare i uni-! form. Jag frågar dem om någonsin en utmaning : blifvit gjord på detta sätt. 4 Laurier erinrar derefter om händelserna i Au-teuil, hvilka han anser ha föregått så som Fonvielle skildrat dem. Jag lemnar här, säger han, : ; åsido allt som är oss gynsamt. Jag tar blott i min hand de vapen som den anklagade sjelf räcker oss. Med Rochefort., säger han, slås je men ej med hans handtlangare. Hans handtlan: gare! Hvad vill detta ord säga? Har prinsen åldrig1 mottagit öfverbringaren af en utmaning? Det kan 1 väl ej betyda något annat än: De äro tjenare åt 3 Rocheforts: hat. Jag slåss ej med betjenterna, utan 1 endast med husbonden,. Hvar ligger provokatio1 nen, om ej just i dessa ord? Måste ej sekundan-1i terna varit honom fridlysta parlamentärer? Hvad tilldrar sig nu i detta ögonblick? Ett brott. Vil-1, jen I ej kalla det ett brott? Nåväl, en man blef 1 nedskjuten, och nedskjuten af Pierre Bonaparte. (s Hvem har dödat? Den anklagade. Hvem har ut-f manat? Den anklagade. Hvem har skymfat se-j kundanterna? Den anklagade. Man bar påstått! att han fått en örfil, och på en örfil, som i dettas fall skulle varit följden af en förolämpning, har man svarat med ett pistolskott. I hafven! sett framför er ett vitne, som är en liflig, häftig: man och så föga herre öfver sig sjelf, att han ej kan fördraga anblicken af den anklagade. : Men är han ett falskt vitve? ÄT han en tjuf?: Men har haftidet grymma, men gagnlösa modet i: att vilja bevisa detta med tillhjelp af-en tretton-! årig takthusfånge. Vi ha haft två motvitnen, af) hvilka det ena är en de Fonvielles personliga moti ståndare. Just denna har sagt er, hvem och iftad I de Fonvielle är. Detsamma har äfven sagts erafj: vitnet Blouet, general Cluzeret och den stränga ij republikan som skänkt sin herre ett konungarike och till lön derför erhöll otäck och landsflykt — Garibaldi. Men jag lemnar hr de Fonvielle åsido.