knappar och violett sammetskrage. Han se mycket dyster ut och är hela tiden unde civilpartens advokats tal högst orolig. Mai ser, att hans advokater söka lugna honom Advokaten Leroux (på svarande sidan) erhåller först ordet. Han begär uppläsning al handlingarne i de båda affärer, i hvilka Victor Noir haft del. Advokaten Floquet anmärker, att Leroux kan omnämna detta i sitt anförande och att det vore onödigt att uppläsa handlingarne. Presidenten uppläser handlingarne, då Leroux fortfar att yrka derpå. Den första angår det mål, hvari Rochefort dömdes för handgripligheter mot boktryckaren Rochette, hvilken tryckte tidningen Inflexible. Noir åtföljde då Rochefort. Beträffande affären i Bordeaux anmärker Laurier (civilpartens advokat) att icke en gång någon stämning utfärdats mot Noir. Han hade i berusadt tillstånd förolämpat en vaktpost, greps derföre, men blef genast åter frigifven. Presidenten förklarar, sedan flere vitnen erhållit tillåtelse att aflägsna sig, att han till jurymännen skulle framställa frågan, om den anklagade blifvit provocerad. Adv. Leroux. Svarande sidan kan icke tillåta frågan härom; i vår tanke gäller frågan nödvärn, och dervid stå vi fast. Pres, Det är er rättighet; men vi förklara, att vi skola framställa frågan om lagligt urskuldande. Läkarne Tardieu och Pinel yttra sig om Noirs lik; härvid frågar en juryman; om en person, som träffats i hjertat af en kula, kan gå utför trappan och dervid hela tiden hålla sin hatt i handen. Tardieu. Det är mycket möjligt; ännu otroligare fall af detta slag ba förekommit; det är väl sällsynt, att en i hjertat träffad person derefter kunnat gå utför en trappa, men man har dock sett sådant hända. . Floquet erhåller fu ordet för att fortsätta sitt anförande. Han yttrat: Jag vill ej svara på den uppläsning af handlinT gar, som nu skett. Jag tillåter mig blott en anmärkning i detta afseende: om polisransakningen hade egnat samma omsorg åt den anklagades förflutna llefnadsöden som åt hans offers, så skulle vi ha vigtiga materialier, som nu fattas oss. I de båda ifråTI gavarande affärerna blef Victor Noir icke ställd för rätta. Om man hade gjort efterforskningar i de romerska och engelska kanslierna, skulle man ha funnit helt andra saker, som ligga den anklagade till last, bland annat att han begått tre mord. Men jag vill ej långre vidröra den strängen; jag lemnar å sido dessa saker, som bevisa, till hvilka skamligheter svarande sidan måste taga sin tillflykt. I går lade jag mig vinn om att bevisa, att ingen komplott fanns mot den anklagade, såsom han påstått. 1 dag vill jag undersöka, på hvilkendera sidan rätten och rättvisan befinna sig. Hädanefter lemnar jag antecedentierna å sido och åtnöjer mig med de förhållanden, hvari de tre personer stodo till hvarandra, som den 10 Januari sammanträffade. Två män, fulla af ungdom och lif, kommo nämnda dag till Pierre Bonapartes bostad, och några minuter derefter kom den ene döende ut derifrån; på den andre anställdes af mördaren en menpniskojagt genom rummen i en boståd, som han ej kände till. Konseqvensen är, att Pierre Bonaparte den 10 Januari mördade Victor Noir och gjorde ett mordförsök mot Ulric de Fonvielle. Man har nyss sagt er, att man ämnade framställa provokation såsom en ursäkt. Svarande sidan antager ett annat system; hon vill ha händelsen förklarad för nödvärn. Mellan båda systemen är en stor åtskilnad, hvilken. man måste konstatera. Nödvärnet medför frikännande. Det andra systemet upphäfver ej brottet, men försvagar det. Jag vill bevisa, att Pierre Bonaparte icke allenast icke kan åberopa nödvärn, utan att han icke heller varit utsatt för provokation. Pierre Bonaparte påstår, att han begagnat sin rätt till sjelfförsvar, emedan båda kommit beväpnade till honom och sett hotande ut. Men de besökandes hotande hållning är ingalunda bevisad. — Floquet meddelar nu Paul de Cassagnacs och Theod. de Graves berättelse om händelsen. Prinsen skulle enligt deras tppgift ha fått örfilen, då hafi frågade, om de voro solidariske med Grousset. Det är otroligt, att detta ord skulle kunnat ha en sådan påföljd. Om detta varit fallet, måste de besökande ha kommit med fiendtliga afsigter, hvilket dock icke kan antagas, då Fonvielle hade sin pistol i ett fodral och blott med mödå kunde få fram den. Om Fonvielle — fortfar Floquet — verkligen haft sin pistol i handen, såsom prinsen säger, så måste prinsen ha skjutit på Honom. Men han sköt. den andre, Man svarar härpå med sentimentaliteter. Man säger, att prinsen först ville rädda sin ära. — Prinsen (stigande upp): Jag har sagt, att jag först sköt på den, som skymfade mig. Om det också hade varit 60 sådane der, skulle jag hå skjutit på honom. Floquet: Om det är sannt, att ni sköt på den, som icke hotade er, kan jag ej annat än beundra den ridderliga känsla, som litvade er; men i lagens ögon ega sådana skäl ingen giltighet, och här inför domstolen måste dylika saker betraktas annorlunda. (Dessa ord väcka stor sensätion i salen; presidenten uppmanar på ett faderligt sätt den anklagade att hålla sig stilla och ej mera afbryta.) Floquet bevisar nu, att Fonvielle icke tagit fram sin pistol ur fickan förr, än prinsen fattat sitt vapen. Han bevisade detta med. doktor Morels, prinsens husläkares, berättelse; han hade två gånger besökt honom den dagen för att bota honom för snufva. Flöquet bevisar nu Genom poliskommissarien Ferrieus, ett af svarandesidan åberopadt vitnes, samt genom kammarjungfruns hos prinsen, de Gillets berättelser, att Fonvielle icke var den förste, som tog fram pistolen ur fickan. Floquet anmärker derefter motsägelserna i de särskilda vitnenas uppgifter och till och med i prinsens egna — han hade först påstått, att äfven Victor Noir haft en pistol — och uppmanar derpå den anklagades advokat att bevisa, att det varit nödvärn. Vi ha bevisat, sade han, att något sådant ej förefanns, icke en gång om man skulle antaga, att Victor Noir gifvit prinsen en örfil. Floquet söker nu leda i bevis, att icke heller någon provokation gjorts. Denna stöder sig på två punkter: fläcken på kinden och de ord, man lagt i munnen på Fonvielle. När talade man först härom? frågade Floquet. Hr Morel, skabbdoktorn, kommer kl. 2 till prinsen och går genast sin väg. Hvarför? För att flaxa omkring i grannskapet och lägga den första grunden till det försvarssystem, man tänker begagna. Vitnet Santon hav förklarat, att han sett doktor Morel springa af och an på torget och hört honom än här, än der utropa: Man. bör ej tro, att prinsen är en mördare; han blef provocerad och har ett såsvullet kindben Vitnet Morel gjorde dervid en beskrifvande åtbörd. Då svarade någon honom: Åh, prinsen är i stånd till att hatillfogatsig det sjelf Doktor Morel Bar bestridt detta Santons vitnesmål, men andra vitnen ha bekräftat det;., Vidare säger doktor Morel, att han uppsökt sin yrkesbroder doktor Pinel, emedan han visste, att denne vanligen anlitades: af polisen. Men det är icke sannt, utan denna id6 ingafs honom af doktorerna Dumange och: Samareuille. Doktor Pinel begaf sig med doktor Morel till prinsen. Han finner försterluckorna tillstängda, så att det är alldeles mörkt; han kan icke företaga några allvarsamma undersökningar, stöter på rg svårigheter och förklarar slutligen, att han iakttagit en skråma bakom örat. Doktor Morel, som först talade om en stark svullnad, förklarar derpå i anledning af: denna simpla skråma, att de först Ba RIKA EA ST. ARRINS LOT VR FRE DE, NO Reef AR dt, 69 bt fb RR —L LÅ DR ket OA RDR VR KR ER rr DR tt Er GU Rh rr fr EA rt JA TR br RR kt Hd ON JD Jota Het a Jat Jag Sn VV CV 1 KR Jol 4 1 (JO KR I fd AG VR