ådagalägga, att de äfven äro ortodoxa i si lefverne. Ja, till och med de båda sistnämnd kautelerna anses knappt fullt betryggande åtminstone förklarade prof. G. Johnson, so! starkast har lagt tonvigt på nödvändighete att ställa dessa garantier, att han omöjlige kunde afstå från någondera af dem, hvare mot det väl kunde bli fråga om att gå änn längre och fordra ytterligare betryggande, di sådane ju kunde finnas, som både aflade dei äskade bekännelsen och deltogo i nattvarden utan att ändock befinna sig i full öfverens. stämmelse med den rådande kyrkans åsigter Han antydde derföre, att man kanske bord gifva rättighet att utesluta dem, som uppen: barligen i tal eller skrift visade sig oppositionelt sinnade, från kyrklig rösträtt; mer hvilket hjerteoch njure-granskande tribuna man skulle få att utöfva denna kritik öfve lära och lefverne, fick man icke närmare veta. Dessa församlingsmöten äro för öfrigt icke så talrikt besökta, som man skulle ha anledning att vänta af det ljus, som de onekligen kasta öfver partiernas och meningarnes ställning inom vår kyrka, och i betraktande af den kris, som, att döma af allt, skall inträffa på det kyrkliga landsmötet år 1871, till hvilket de utgöra ett betydelsefullt förspel. Det andra ämne, som i denna vecka kommit under behandling, är frågan om upphäfvande af den tvungna konfirmationen. När förhandlingarne härom äro afslutade, skall jag tillåta mig att meddela en kort redogörelse för gången af dem, då jäg förmodar att åtskillige af Aftonbladets läsare — äfven utanför teologernes krets — icke ha något emot att hållas å jour med dessa tecken på beskaffenheten af det andliga lif, som nu rör sig i vårt lands kyrkosamfund. Jag vill hoppas, att det icke måtte betraktas såsom någon profanation, om jag från detta ämne omedelbart öfvergår till att helt kort omnämna de rörelser och stridigheter, för hvilka vår dramatiska scen på den sista tiden har varit skådeplats. Öfvergången skulle för öfrigt vara lätt att finna; ty äfven vär teater kan på många sätt kallas en ecclesia militans. Den har i långa tider haft att dragas med glupska kreditorer, med en allt annat än intresserad allmänhet, och under det senaste året har den dessutom stått under en estetisk direktör, som icke egentligen kän sägas ha höjt teatern såsom konstanstalt, och hvars uppförande mot konstnärerna nu har ledt dertill, att ett större antal af dessa, och det just bland de skickligaste, ha uppsagt sitt engagement vid teatern. Då den nu svårligen kan umbära dessa krafter, och då de, som ha uppsagt sitt engagement, äro fast beslutne att icke åter ingå i tjenstgöring, så länge den nuvarande artistiske direktören är anstäld vid Kristiania teater, utan hellre skola uppträda såsom sjeltständigt sällskap — och detta sistnämnda skall sannolikt redan om ett fjerdedels år ske under ledning af Björnstjerne Björnson — kan man förstå, att sinnesstämningen i det fiendtliga lägret är i hög grad irriterad. Direktören blef nyligen vid uppförandet af ett af honom efter en dansk roman hopsatt teaterstycke, Gjöngehövdingen kalladt, högtidligt och med en i våra dramatiska annaler sällsynt kraft uthvisslad, tidningskritiken har vadat i blod öfver fotknölarne, och nu kommer till slut denna. uppsägning af tro och huldhet af hans egna undersåter. Det enda man kan trösta sig med på den olycklige lirektörens vägnar är, att han måste vara ill en viss grad härdad, då nemligen precist letsamma skall ha händt honom två gånger förut vid två Kjöbenhavnsteatrar — Folketeatret och Casino — vid hvilka han varit anstäld, nemligen att skådespelarne gjorde strike och icke längre ville tjena tillsammans ned honom. Dessa båda gånger måste han aga sin Mats ur skolan, och jag är rädd för, att de norske konstnärerna icke skola visa sig mera medgörlige än sina kjöbenhavnska yrkesbröder.