MR UVERERUV SAR UU Öv IJIIaLD: Om parlamentariskt skick. Oaktadt den konstitutionella friheten i vårt land har gamla anor, förete dock förhandlingarne inom folkrepresentationen åtskilliga oformligheter, som icke öfverensstämma med hvad man inom andra länder med konstitutionelt statsskick anser höra till den parlamentariska ordningen. Inom riksdagsstånden, der ett egendomligt, mera familiert förhållande ansågs råda, dels emellan ståndsbröderna inbördes, dels emellan dem och talmännen, hade utbildat sig åtskilliga vanor och ovanor, som verkligen borde ha bortfallit med ståndsrepresentationen, men af hvilka man isynnerhet inom andra kammaren märker betydliga spår i hvarjehanda förhållanden, som icke äro rätt öfverensstämmande med karakteren af och ordningen inom en verklig parlamentarisk kammare. Hit räkna vi i främsta rummet den personliga karakter som debatterna alltför ofta antaga, utan att talmannen anser sig kunna eller böra göra det ringaste, för att förhindra de ständigt upprepade afstegen från ämnet för förhandlingarne och från god ordning. Under närmast föregående riksdagar har man upplefvat, att representanter inom andra kammaren, helt och hållet på sidan om debatten, mycket direkt apostroferat hvarandra med otidigheter, titulerat hvarandra för dansmästare, klumpiga björnar m. m. d., utan att talmannen fonnit sig af sin egenskap som ordförande manad att erinra derom, att dylika förirringar fråh det behandlade ämnet äro otillständiga. Vid denna riksdag haren reprisentänts utan ringaste sammanhang med sakdebatten, personligen angripit och smutskastat de för tillfället närvarande regeringsiedamöterna samt åtskilliga af kammarens medlemmar, utan att talmannen dervid ändrat en min eller rört en hand. En dylik passivitet från ordförandens sida, hvilken icke gerna skulle ega rum ens vid ett folkmöte, utan att man sedermera riktade förebråelser mot den, som der presiderat, har sedermera alstrat af sig ett annat oskick.l. Det har nemligen blifvit ganska vanligt, attl: den ene representanten stiger upp för attl ersonligen tillrättavisa den andre och kalla Bonom till ordning, att talare begära ordet, icke för att yttra någonting i den till behandling föreliggande saken, utan för att uttala den åsigten att en föregående talare på ett ovärdigt sätt begagnat sin yttranderätt, för att med de skarpaste epiteter karakterisera hans uttalanden, för att för sin del protestera emot hela hans sätt att uttrycka sig 0. S. V. Då kamrarne sammanträdde för första gånger efter det nya representationssättets antagaude, tilläto vi oss fästa uppmärksamheten derpå, att det vore af vigt att aflägsna åtskilliga mindre lämpliga sedvanor från ståndsrummen, och vi ansågo det vara af vigt, att man från början gjorde gällande den grundsatsen, att hvarje talare vände sitt trande till talmannen och undveke att difekt apostrofera och nämna vid namn föregående talare. Någon bestämmelse härom kom dock icke att inflyta i arbetsordningen och man har sedermera alltför ofta sett talare direkt vända sig till någon medrepresentant med interpellationer, utrop och utfall, hvarigenom debatten alltför mycket fått karakteren af ett häftigt personligt gräl. I England, der det parlamentariska systemet hufvudsakligast utvecklats, är det som bekant en gällande regel, för att från parlamentsdebatterna aflägsna hvarje sken af personlighet, att parlamentsledamöterna under debatten icke få nämna hvarandra vid namn. Hvarje beskyllning för dåliga motiver, för osanning och argan list, för uppsåtlig förvrängmng och alla andra likartade tillmälen betraxtas också såsom alldeles oparlamentariska och kräfvande en tillrättavisning från presidiets sida. Samma praxis har på flere andra ställen gjort sig gällande. Danska riksdagens arbetsordning innehåller det stadgandet att Förmannen (ordföranden) leder förhandlingarne i thinget och sörjer för, att god ordning iakttages., samt dessutom följande bestämmelse: Hvarje medlem, som har begärt och erhållit ordet, talar stående från sin plats och vänder alltid talet till ordföranden. Ingen får antingen tilltala eller vid namn nämna en annan medlem. Ett annat oskick, som alltför mycket tolereras af våra talmän, isynnerhet i andra kammaren, är att talare ofta hindras från att göra sig hörda, icke blott genom starka top på proposition, utan genom högljudda samtal emellan de flesta af kammarens ledamöter, hvilka alldeles öfverrösta den talande. I engelska parlamentet gäller såsom regel för de ledamöter af någotdera huset, hvilka icke hafva ordet, att de skola bli på sina platser, icke stanna på gången eller oroa genom kommande och gående fram och tillbaka, att de icke till tidsfördrif skola läsa böcker eller tidningar, att de icke få hörbart samtala med hvarandra eller på annåt sätt störa och afbryta talaren, hvarvid de korta utropen hör! och till saken likväl icke räknas såsom otillåtliga. Om talmännen sålunda i vissa fall alltför litet begagna sin befogenhet såsom ordförande, i den parlamentariska ordningens intresse, så är det deremot några andra fall, der de synas taga sig en alltför stor frihet till mehn för en god och omsorgsfull behandling af ärendena. Dit hörer den metod, som begagnas, att äfven efter den tid, vid hvilken kammarens förmiddagsplena pläga slutas, understundom föredraga till afgörande ganska vigtiga betänkanden, i tydlig afsigt att derigenom och under inflytande af ledamöternas längtan efter middagen få sakerna hastigt och lusti; afgjorda. I nära sammanhang härmed står det oförsvarligt jägtande sätt, hvarpå man vid denna riksdag föst kamrarne till behandling af statsregleringens nio hufvudtitlar, hvilka inom en vecka måst af kamrarne exedieras, så att, då plena i allmänhet pågått ela dagarne, kamrarnes ledamöter omöjligt kunnat ha tid att genomläsa de vidlyftiga betänkandena ocH de öfriga handlingar, på hvilka dessa hänvisa, ännu mindre med något lugn kunnat bereda sig på behandlingen 23 Iassa vigtiga frågnr. IT det klander. som — Er är me 0 nt n OR OD