med embetsmannaverksamhet förstod motsatsen af den enskilda verksamheten, och vore det hans åsigt, att der den senare kan anlitas utan olägenhet för det allmänna, der bör den anlitas. Hr Dufva. Jag anhåller om öfverseende dermed att jag ännu uppehåller kammaren några ögonblick för att besvara en del af hvad emot mitt förra yttrande blifvit anfördt. I anledning af den sista ärade talarens yttranden, får jag ännu en gång erinra om stadgandet i 1864 års banklag: att en reservfond skall bildas och: viss: andel af årliga vinsten till densamma öfverföras. — Detta betyder, såvidt jag förstår, att en viss del af vinsten skall under bankens verksamhetstid afsättas till reservfond, och synes mig således gifva fullt stöd åt den mening jag förut tillåtit mig framställa. Enligt den ärade talarens yttrande, skulle det vara ett särskildt förhållande med riksbankens: grundfond, i jemförelse med de enskilda bankernas grundfonder, nemligen att dessa senare vore skulder, men icke så riksbankens. grundfond. Jag vågar dock påstå, att äfven riksbankens grundfond är en skuld, nemligen till hela svenska folket, som under en eller annan form tillskjutit den och är bankens egare. Att aktieegarne i de enskilda bankerna äro till antalet färre, kan ej ändra förhållandet. Och om än en reservfond kan, om behof uppstår, tagas i anspråk för att fullgöra bankens förbindelser, utan att derigenom aktieegarnes från början insatta kar pital eller hvad man benämner grundfond minskas, så ändras härigenom icke det förhållande, att såväl reservsom grundfond städse äro och blifva skulder till dem, som ega banken, på samma gång de utgöra en tillgång för sjelfva banken. Den ärade talaren synes nu vilja medgifva att riksbanken, ehuru en för statens räkning bedrifven industri, skulle få fortfarande finnas till, men deremot skulle det vara den förment att utvidga sin rörelse. Men är bankens tillvaro berättigad, så lärer denna tillvaro blifva för det allmänna, nyttigare och mera gagnelig i samma mån banken uppfyller sitt ändamål och uppbär sin ställning såsom allmän riksbank. Det måtte då vara en rättighet likaväl som en skyldighet för riksbanken, att följa med landets och folkets utveckling, och såvida denna utveckling går framåt till något bättre, till större förmögenhet och industriel verksamhet, bör väl äfven banken följa den utveckling, som fölkets tillgångar, resurser och verksamhet erhålla. En sådan utvidgning lärer icke kunna sägas vara något fel, och erkänner man bankens tillvaro. och verksamhet berättigad, så måste man väl äfven följdriktigt erkänna, att den bör såsom en industriel anstalt verka, och tidsenligt utvecklas, utan hänsyn fill annat än sitt eget och det allmännas bästa. Sedan diskussionen förklarats slutad, antogs atan votering det i hr Agardhs reservation framställda förslag, att 75 proc. at 1869 års bankovinst skulle aflemnas till statsverket ocs de återstående 25 proc. reserveras för bankens egna ändamål: ; öns at Ana ov tant