betalas i form af silfvervaluta eller, hvad som torde komma verkliga förhållandet närmare, i form af bankens sedlar å motsvarande belopp, lärer det väl i alla händelser vara en konsolidering af banken, antingen den slipper att minska sin tillgång på metallisk valuta eller den undgår att öka sin skuld. Eller hvilken enskild skulle ej finna sin ställning peryggad och: följaktligen solidare om han befriades från att utgifva ett belopp skuldsedlar, som, en gång utgifna, också måste inlösas och sålunda ingripa på hans tillgångar. Förstår jag rätt hvad som menas med konsolidering, så måste riksbankens säkerhet och soliditet ofelbart ökas och : således bankens kosolidering befordras genom åtgärder, hvarigenom den undginge att från sig lemna metallisk valuta eller, hvad som i effekten blir detsamma, skuldsedlar, som en gång skola inlösas Den nyssnämnde talaren framhöll såsom ett skäl mot bankvinstens reserverande åt banken att så många olika förslag blifvit gjorda om användandet af denna bankvinst och framställde nära nog som förkastligt om man ville använda vinsten till utvidgande af bankens verksamhet. 1 enlighet med hvad jag redan förut yttrat, anser jag för min del det ej vara riktigt att i denna sak inblanda frågån om det sätt hvarpå reserverade andelar af banens vinstmedel framdeles, må kunna användas. Om man ock anser riksbankens ställning för närvarande vara sådan, att den kan afstå sin vinst åt staten, bör man ej derför lemna åsido att betrygga dess ställning äfven för framtiden. Och anser man att andra bankinrättningar böra upplägga reservfonder utan vidare bestämmelse om särskilda sätt för användande af desamma, hvarföre skall icke ett dylikt förfarande få anses riktigt äfven för den allmänna bankinrättningen, riksbanken. En utvidgad verksamhet för en bank bör väl dessutom, då den grundas på ökade tillgångar, icke kunna framställas såsom en skada för densamma. Det anfördes såsom skäl hvarför man vore angelägen om att få 72 3. Regeringsformen ändrad, att om den förblefve oförändrad det skulle kunna hända att man under svåra tider kastade sig på riksbanken och sökte angripa dess: tillgångar till fyllande af statens behof. Att nämnde. paragraf i regeringsformen behöfver ändras, vill jag icke bestrida, men jag frågar: Är det rätta sättet att förekomma en sådan olägenhet, som ,den påpekade, för de svåra tiderna, om man, redan nu, när tiderna icke äro jemförelsevis svåra, sträcker begäret efter bankens medel så långt man möjligen kan? Det vill åtminstone synas mig som handlade man mera välberäknadt för det uppgifna syftemålet om man sökte att medan tiderna ännu icke äro så svårå, ej alltför mycket hängifva sig åt begär ret efter bankens medel, utan lemnade något qvar. Det talades vidare om att reservanterne framställt olika yrkanden i afseende på det procenttal af vinstmedlen, som borde åt banken reserveras, och det förhållande att några yrkat 25 procent, andra 33!, procent; påstods utvisa, att för deras yrkanden icke någon princip skulle ligga till grund. Men är väl detta riktigt? Om meningarne äro vlika rörande den del af vinsten, som bör reserveras, icke rör detta kr principen, att en reservering bör ske. Det afser ju blott tillämpningen af principen, icke principen sjelf? Jag ber i detta hänseende få återkomma till 1864 års banklag, som stadgar att de enskilda bankerne skola alltid bilda en reservfond och till den öfverföra en andel. af sin årliga vinst. Är nu icke principen om årlig afsättning till reservfond här tydligt och fullständigt uttalad, ehuru icke något procenttal finnes angifvet? Och är väl den i stadgandet uttalade principen mindre riktig derför att något visst procenttal ej der fiänes utsatt? Det må erinras att dena banklag är kontråsignerad af samme fri Herre Gripenstedt, som nu påstår att ingen princip skulle ligga till ke för yrkandet om reserverande af en del af riksbankees vinst, derföre att de som framställt yrkandena föreslagit den ene en andel af samma vinst, den andre en annan. Det framställdes vidare att yrkandet på innehållande af riksbankens vinstmedet skulle vara oriktigt, och beviset för detta påstående hemtades från de olägenheter; hvilka förmenades uppstå om man innehölle hela bankvinsten. Det finnes, som bekant, ett slags bevisningsmetod, då man företager sig att måla den onde på väggen för att sedan få piska :honom; och denne synes friherre Gripenstedt hafva ansett vara vid detta tillfälle användbar, då han tillgripit utvägen att tala om reservation at hela bankvinsten, ehuru frågan gäller endast reservation af en mindre andel af samma vinst. Men hvaruti bestod väl den piskning, som kunde åstadkommas? -Jo, i förespeglingen att riksbanken skulle blifva mäktig nog att ensam blifva förläggare för hela landet, hvaraf åter följden förmenades blifvaatt landet komme att utsugas och blifva skattskyldigt till riksbanken. För min del är jag långt ifrån att tro att detta skulle blifva följden, och hvad beträffar hotet om att riksbanken skulle kunna blifva förläggare för hela landet, är jeg öfvertygad att de förlagsbehöfvande inom vårt land kunna komma i vida sämre belägenhet än den, som vore för handen om de kunde od behöfliga förlagskapitaler hos. landets egen ank, Den talare, hvars yttranden jag upptagit till besvarande, sade äfven att sträfvandena för riksbankens förkofran skulle innefatta försyndelse mot två rinciper, hvilkas riktighet man eljest erkände. Den ena af dessa principer var den, att staten icke skulle vara industriidkare. -Men hvad riksbanken beträffar, är den synden redan gjord och detta för ett par sekler tillbaka och icke syndar man väl nu värre om man söker ställa så att riksbanken skötes väl och med hänsyn till dess eget bär sta, än om man följer andra syften. Denna invändning är dessutom af en talare förut upptagen och jag vill derföre icke längre uppehålla mig med densamma. 2 ; Den andra principen; mot hvilken man påstods synda, skulle vara den att ej utvidga området för pmbetsförvaltning, hvilket skulle ske derigenom att riksbankenfinge större. styrka. Sannt är att mån yrkar inskränkning af embetsförvaltning. Men detta yrkande går ut på att öfverlemna en del förvaltningebestyr åt folkets sjolfstyrelse, i stället att låta statens embetsmän sköta sådant som kommunalmyndigheter bättre kunna handhafva, I tillämpning på riksbanken kräfver den frågavarande principen: endast att förvaltningen af en affär sådan pom riksbanken icke ställes för mycket ombetsmannamersig, utan-att den, obehindrad af tunga former, må kunag fritt utveckla sin verksamhet, till hela landets förkofran och bästa. : Åtskilligt mera har af den nämnde talaren blifvit yttradt, men som detta redan af andra blifvit esvaradt, skall jag icke längre upptaga tiden, utan nskränker mig till att på de skäl jag anfört hemställa, det kammaren måtte godkänna det af hr Agardh m. fl. reservanter framställda förelag, att 25 proc. af 1869 års vinstmedel måtte för riksbankens egna ändamål reserveras och återstoden anvisas. för statens allmänna belof, och uttalar sig lervid tillika den önskan att en sådan fördelning lt framgent måtte följas och sågom princip upprätthållas: (Bifall) Friberre Gripenstedt vände sig, då han ånyo ick ordet, först mot hr Agardhs yttrande och förklarade sig anse, att då banken egde utgifva sedar till belopp af-30 milltoner rdr utöfver beloppet Mf metalliska kassan, och att då derjemte grundfonden äfven måste antagas vara utlånt; så stode let fast, att banken -rörde sig med det kapital, som al. i sitt första yttrande uppgifvit. Han bemötte erester hr Keijs yttrande, förklarande att det väl orde vara omöjligt förs. någon annan än denne rade talare sjelf att upptäcka någon olikhet i vad som af tal. (frih. Gripenstedt) under ett föegåenåe år yttrats, vid behandlingen af 72. R. 7, och af frågan om bankvinstens! användande. Tal. hade sagt att bankens soliditet vore obetvifLT TA AE a a RR