STOCKHOLM den 29 Mars. Posttidningen, som delat ministårens öde att få ett misstroendevotum af riksdagens andra kammare, har i går försökt göra något skäl för de 10,000 riksdaler, som nämnde kammares majoritet fann så menliga både för tidningens spridning och innehåll. Vi lemna derhän, huruvida det är påstötningen från andra kammaren eller om det är regeringens trångmål, som vållat att vår ärade samtida nu blifvit uppväckt ur den ljufva slummer, som rabulisterna i andra kammaren påstodo vara en följd af den der subventionen. Nog af, att det officiella bladet verkligen vaknat och tagit till ordet i en af dagens frågor. Företeelsen kunde, redan för sin sällsynthets skull, förtjena att man deråt egnade någon uppmärksamhet; nu finna vi oss föranlåtna dertill äfven för att visa att det, som ger sig ut för att vara ett tillbakavisande — i temligen myndig ton hållet — af de beskyllningar, som blifvit gjorda mot regeringen med anledning af hennes hållning i jernvägsfrågan, i sjelfva verket endast bekräftar hvad som i det hänseendet blifvit från olika håll uppgifvet och jemväl af oss senast i går upprepadt. Vi anse oss emellertid, innan vi belysa innehållet af Posttidningens uppsats, böra här återgifva densamma. Den lyder sålanda: Åtskilliga tidningar hafva tillräknat konungens rådgifvare den utgång, jernvägsfrågan erhöll vid dess senaste behandling af riksdagen, och förmenat dem hafva begått en inkonseqvens, eller något ännu sämre, då de, efter att hafva talat för 5evalla-linien, likväl röstade för Sala-linien. Hvad först påståendet om rådgifvarnas inflytande på utgången angår, så bevisar det en ytterlig okunnighet om verkliga förhållandet och de olika bevekelsegrunder, som i den slutliga för båda kamrarna gemensamma voteringen tillvägabragte en majoritet, till hvilken konungens rådgifvare med endast tre röster bidrogo. Riksdagens protokoller kunna vitna om, att om rådgifvarnas inflytande något förmått, så hade visserligen icke Sevallalinien fallit. Men deremot tro vi oss med full säkerhet veta, att, sedan Sevalla-linien fallit, rådgifvarna icke ens försökte, hvad som i alla händelger skulle varit förgäfves, att utöfva något inflytande på den tysta gemensamma voteringen emelJan de två återstående alternativerna, ehuru deaf statsrådets ledamöter, som tillika äro riksdagens, icke lära dolt för någon, som frågade, att de föredrogo att rösta för Sala-linien framför att rösta med s. k. nihilisterna, Statsrådets ledamöter skulle i sanning hafva förfarit inkonseqvent, om de först tillstyrkt K. M:t att föreslå norra och östra stambanornas byggande af staten, men sedermera, blott för det riksdagen i afseende på en del af norra stambanan icke ansåg den föreslagna riktningen vara den fördelaktigaste, hade öfvergifvit hela systemet och förenat sina röster med deras, som ville, att staten skulle med ens upphöra att bygga jernvägar och lemna äfven de redan påbörjade stambanorna ofullbordade. Den östra banan, som kom under omröstning efter den norra, hade nemligen ovilkorligen fallit för Sala-anhängarnas hämnd, om den norra förut hade blifvit afslagen, och härutilåg tvifvelsutan den största faran af att rösta för afslag å den norra. Men äfven oafsedt detta, lärer det väl ostridigt vara bättre, att få en bana, till Norbergs bergslag och Norrland, som går genom Sala, än att icke få någon bana alls. Och ehuru betydliga belopp tecknades för en jernväg från Upsala genom Dannemora och vidare till Margrethehill, och 350,000 rdr jemväl blefvo tecknade i Stockholm för en bergslagsbana öfver Sevalla, så lärer väl deruti, vid den tid voteringen egde rum, svårligen kunnat anses ligga någon säkerhet för, att dessa banor skulle komma till stånd, helst såsom vilkor derför förutsattes statsanslag, som majoriteten inom riksdagen sannolikt icke haft stor benägenhet att bevilja. Vi förtänka ingen att hafva en annan åsigt om hvad som var klokast att göra; men vi påstå, att konungens rådgifvares handlingssätt i detta ämne icke allenast låter förklara sig utan all förutsättning af påtryckning från ett eller annat håll, utan ock att deras uppträdande till förmån för nibilismen skulle utvisat en omkastning i åsigter, som icke varit dem värdig. Påståendet om rådgifvarnes inflytande på utgången bevisar en ytterlig okunnighet om verkliga förhållandet, har Posttidningen här behagat förklara, och den har tillagt, att rådgitvarne icke ens försökte att utöfva något iaflytande på voteringen mellan de alternativer, som återstodo sedan Sevalla-banan fallit; men det lärer icke undfalla våra läsare, att redan innan Posttiduvingsförfattaren kommer till slutet af samma stycke der detta säges, så medgifver han, att de statsrådets ledamöter, som tillika äro riksdagens, icke dolde för någon, som frågade, att de föredrogo att rösta för Sala-linien framför att rösta med de s. k, nihilisterna. Vi tillåta oss spörja, hyad annat det är, som blifvit inom pressen påstådt, än att regeringens ledamöter förkunnade, för alia som ville höra derpå, att de komme att rösta för Sala-banan. Om det verkligen är å regeringens vägnar, som Posttidningen sammanställer, å ena sidan den uppgiften, att regeriogens ledamöter högt förkunnade, huru de ämnade rösta, och ä andra sidan, den förklaringen att hvarje försök att utöfva något inflytande på voteringen skulle ha varit förgäfves, så vittnar detta om en sådan sjelfförsakelse från regeringens sida, om en 8 ringa oppskattning af dess eget anseende och inflytande, att vi tro den regering, som så betraktar sin ställning, för ingen del vara att afundas. Ty hennes ställning är verkJigen bra svag, om hon icke tilltror sig genom sina uttalanden i ett kritiskt ögonblick kunoa inom hela riksdagen vinna ett tjugutal af röster. Och om något mera var här ej fråga. Skilnaden mellan majoritet och minoritet utgjorde endast 36 röster. Nitton röster, förflyttade ifrån den ena sidan till den andra, förflyttade på samma gång majoriteten. Vi för vår del skalle anse det såsora föga mindre än en förolämpning mot regeringen om vi skulle skatta betydelsen af ett uttalande från hennes sida så ringa, Vi RR —ERRRR——— —