BLANDADE ÄMNEN. Kapten 0. von Knorring, den lika olycklige sem elegante Dagbladskorrespondenten från Kairo och det stora jubileet för Suezkanalens öppnande, Khedivens egen firade gäst samt den storfallmäktige och utomordentlige ambassadören DeMmirgians intime — ack alltför intime! — vän och högst betrodde basunförare — han får då aldrig vara i fred den gode och oförarglige mannen, som i sjelf.va verket icke vill göra en katt för mnär,, mep, råkar någon gång i hastigheten komma i klämman, han som mången annan den allra beskedligaste och obetänksammaste. Och huru välkomna voro ändå icke dessa hr O. von K:s bref, hvilken efterfrågan beredde de icke i sjelfva landsorten det derstädes så sparsamt sedda Dagbladet? Huru månfö vänlig tacksamhetsblick för lån af detsamma ck man icke af älskvärda fröknar, som hade bröder, kusiner eller, ännu bättre, fästmän ombord på Vanadis eller annorstädes dernere vid Suez. Men allt detta oaktadt skördar dock den ridderlige svenske korrespondenten till sist idel förtret och en bastant förtret sedan af alltihop, en i sanning bra sur dessert på det storståtliga kalaset! Så har nu återigen det der förargliga norska Aftenbladet varit framme och uttryckt sin förvå ning deröfver, att kapten von Knorring, som nu redar, en tid varit hemma, ej ännu lemnat någon förclaring till sin korrespondens om den famösa vsdensuttolingen i Kairo. Men har väl vår ärade norska samtida rätt i denna sin framställning? Ha då ej hr von K. lemnat förklaring och en allde. 1es tillfyllestgörande sådan? Vi tro det åtminstone Hvad betyder annars det långa dröjsmålet med hans hemkomst, hvad hans absoluta tystnad efte: hemkomsten? Mycket har han utan tvifvel pusta och suckat, många skrifvelser (icke nu till Dag bladet och ingen annan tidning: beller) har har fått afsända och mottaga, innan han fann det klar att vända åter mot fädernejorden. Och sedan hans ihärdiga, absoluta tystnad efter hemkomsten! J: den och nyss anmärkta dröjsmål hafva, synes oss i ljuflig förening som den mest öppna och tydligs förklaring ljudligen klingat till folken öster och vester om Kölen den resignerade mannens ödmjuk: äga, i utläggning lydande ungefärligen son öljer: Svenske och norske bröder! jag har i krokodi lernas land, påverkad af solens nästan lodrätt på mig fallande strålar och det förvirrande dånet a det storartade jubileet, snöpligen förlöpt mig. Jag är, som ni vet, ammad och fostrad, klippt och sku ren dekorationsmålare, min genre är den dekora tiva, och jag målar derföre garnityrer, diademer broscher, juveler, blommor, der de finnas och de: de icke finnas, kraschaner och stjernor der de sitte och icke sitta. Det är nu så en gång min daning: oemotståndliga ingifvelse... Dock qui 8excuse, 8ac euse. Men hvarföre göra så mycket väsen af dett: mitt ju i det hela så oskyldiga nöje på lediga stun der? Och huru många tusenden har jag ej dermec , roat, ja lyckliggjort; hvad pris har jag icke der för uppburit! Voz populi, vox De. Sen genon flograrne med mitt dekorationsmåleri och egner