STOCKHOLM den 28 Mars, . Genom utgången af de gemensamma votevingarna sistl. lördag äro nu, såsom man på förhand med mycken säkerhet kunde förutse, de omtvistade statsregleringsfrågorna lösta på ett sådant sätt, att hvarje direkt anledning till en ministerkris blifvit undanröjd. I frågan om anslaget till beväringsmanskaskapets vapenöfningar segrade regeringens förslag med 174 röster mot 123. Den enda punkt, i hvilken regeringen egentligen rönte någon deconfiture, var den rörande anslaget till mathållning åt manskapet vid garnisonsregementena, der den förhöjning af 100,000 rdr, som krigsministern äskat i nämnde anslag, blef förvägrad med 167 röster emot 129. Detta afslag är visserligen icke ovigtigt och kommer utan tvilvel att föranleda en reduktion i garnisonstruppernas effektiva styrka, genom att ställa en större del af manskapet än hittills på vakans; men det finnes icke ringaste anledning att antaga, det krigsministern skulle taga sig denna sak så nära, att han deri skulle kunna söka en anledning till reträtt. Skulle man emellertid af dessa voteringsresultater vilja draga den slutsatsen, att ministerens ställning i politiskt hänseende är mycket fast och att, jemte den personliga högaktning man allmänt egnar ministörens ledamöter, äfven finnes en kompakt politisk tillit till ministören såsom en kollektiv personlighet, så tro vi, att man misstager sig äcke så obetydligt. Den meningen, att regeringen icke blott saknar initiativ, utan äfven kraft, fasthet och konseqvens, med ett ord karakter, vinner alltmera insteg inom och utom representationen. Betecknande äro i alla häsdelser många af de voteringar, som egt rum l. inom andra kammaren, och hvilka wvid flere tillfällen utan tvifvel skulle utfallit långt menligare för regeringen, om icke det oskickliga och oparlamentariska sätt, hvarpå en och annan representant uppträdde emot henne,l i viss mån framkallat en reaktion. Ett ännu märkligare tidens tecken är dock den diskussion, som vid föredragning af dechargebetänkandet egde rum i första kammaren. De anmärkningar, som der gjordes emot regeringens brist på system, emot dess olust eller oförmåga att genom allvarliga och genomgripande reformer bringa till stånd en systematisk hashållning med statsmedlen, emot den afvaktande ställning ministören i allmänhet intagit och dess tendens att undanskjuta och uppskjuta vigtigare angelägenheter, dessa anmärkningar innebära i sanning ett vigtigt memento, som får ökad betydelse genom det sätt, hvarpå de genmältes af ministerens främste ledamot, som fann det vara oridderligt eller opraktiskt att vid ett sådant tillfälle antasta regeringen, samt genom det lama törsvar hon i öfrigt erhöll inom en kammare, hvars maJoritet man vant sig att betrakta såsom mycket ministeriel. Regeringens styrka ligger synbarligen icke i några egenskaper och tendenser hos henne sjelf, utan i beskaffenheten af och det bristande sammanhanget emellan de krafter, som inom representationen operera emot henne, och i misstron mot dem, hvilka företrädesvis vilja gälla såsom koryfeer inom den parlamentariska oppositionen. Hvad som isynnerhet inverkat ofördelaktigt på omdömet om regeringens hållning och karakter, är dess omslag i jernvägsfrågan, hvilket strängt bedömes äfven af åtskilliga bland dem, åt hvilkas mening regeringens uppträdande i sista stund beredde seger. Uti ett i G. H. o. S. T. för sistl. onsdag infördt riksdagsbref skildras detta förhållande och den ögonblickliga situationen på ett sätt, som vi anse vitna om en riktig och af inga partihänsyn förvillad uppfattning. Korrespondenten yttrar: Hvad man sett under dessa dagar, det har varit att en majoritet i andra kammaren, med sparsamheten till fana och ropet inga nya skatter till lösen, tillfogat regeringen det ena nederlaget efter det andra under behandlingen af budgeten. Hvad man sett har tillika varit, att i spetsen för denna opposition stått den nominelle chefen för det s, k. landtmannapartiet, och att han i debatterna alltemellanåt sekunderats af samma partis öfriga koryfeer. Den slutsats, som häraf måste dragas, är den, att det varit samma landtmannaparti, som bildat den ifrågavarande majoriteten. Detta eger också sin riktighet, men blott till en viss grad; ty hvad man icke sett, men som det för ett rätt bedömande af situationen är af stort intresse att veta, det är att oppositionens leder vunnit förstärkning af icke så få ledamöter af kammaren, hvilka hafva ingenting gemensamt med landtmannapartiet och för hvilka hr grefve Arvid Posse visst icke är något orakel. Men de ha varit och äro, dessa ledamöter, djupt förbittrade öfver ministerens i deras tanke omanliga och vacklande hållning i jernvägsfrågorna. De ha derföre ansett ministeren väl förtjena en prickning för det den i sista ögonblicket förrådde den af dess medlemmar så varmt förfäktade Sevalla-banan, som var på god väg att bringas till stånd genom enskild företagsamhet, om nihilisterna lyckats förebygga beslutet om Sala-banans byggande för statens räkning, men nu torde stå I vida fältet, då det väl icke hafver sig så lätt att åstadkomma en privatbana, som till icke så ringa del skulle konkurrera med en statsbana, och det framför allt kan vara tvifvelaktigt om något statsbidrag kan vara att påräkna för en bana, som skulle täfla med statens egen jernväg och draga trafiken ifrån densamma. HBälunda har det händt, att i den majoritet, som voterat omkull regeringens förslag och isynverhet i fråga om femte hufvudtiteln gått henne hårdt på lifvet, befunnit sig åtskilliga af de stilla i landena, som man minst skulle väntat finna på den sidan. Dessa voteringar blifva härigenom icke blott yttringar af lahdtmännens konsiderationslösa sparsamhetsifran och den Posseska oppositionone tendantiära regeringefiendtlighet mntan