kets öfverflödiga böcker aflemna hvad k. bi bliotekarien kan finna lämpligt, förmodlige icke blott det, som vunnits genom enskil välvilja mot bestämda läroverk, utan äfve sådant som eger för ett endx ställe histo riskt värde — och lika litet kan konsi storium godkänna de skäl, som blifvit an förda till stöd för ofvannämnda grundsats och om de bevisa något, så är detta sna rare mot än för grundsatsen.. Tsvifvelsuta: skall man af det nu anförda draga den slut sats, att konsistoriets stränga ovilja föranle des deraf, att k. bibliotekarien åstundar et stort antal böcker från Strengnäs, och at dervarande bibliotek skulle blifva nästan ut plundradt. Men så är icke fallet: det är en dast — tvenne böcker som åstundas för k bibliotekets räkning, nemligen: Een jwle Comoedia af Laur. Oest. Hostadius, tryck 1639 (tillbörig elementarläroverket) och Missale in usum ecclesie Strengnensis, tryckt : Libeck 1487 (tillhörig Domkyrkobiblioteket) I utbyte för dessa begge har, såsom ofvar anförts, blifvit erbjudet 500 volymer nyttigs och värdefulla arbeten. Läroverkskollegiet har förklarat sig gerne vilja bifalla utbytet af Een jwla Comoedia mot erhållande af 250 volymer;andra böcker efter val, och dertill har konsistoriet lemnat sitt samtycke, för att för denna gång visa något tillmötesgående; men dermed är också tillmötesgåendet slut. Flera vigtiga skäl förefinnas, hvarföre Missale Strengnense just bör förvaras i Strengnäs. Hvilka? Jo först att hon är tryckt i Libeck 1487 på föranstaltande af dåvarande biskopen i Strengnäs Conrad Rogge vårt läroverkshus uppbyggare, — dernäst att hon har varit använd vid gudstjensten i härvarande domkyrka till katolska tidens slut — och slutligen att i samma bibliotek finnes en vacker samling af missalier för olika orter, till antalet icke mindre -än nio, och denna samling bör icke skingrasx. Så står nu saken. Det beror nu på ecklesiastikministern om kongl. bibliotekariens framställning skall bifallas. I sammanhang härmed och i motsats till konsistoriets i Strengnäs obenägenhet, förtjenar omnämnas, att många enskilda personer som ega sällsynta böcker villigt öfverlemna dem till kongl. biblioteket, anseende både såsom en pligt och en heder att sålunda från förstörelse bevara våra litterära minnesmärken.