betydenhet. Sedan återstå jätteföretagen att i ordböcker och språkläror till ett helt sammanföra och utreda dessa forskningars resultat. När det blir lag på, att för all svensk medborgerlig bildning kräfves icke blott tillfälle utan förbindelse att inhemta grundlig insigt i modersmålet, då och först då har staten gjort sitt till för att häfda modersmålets rätt och -nationens samt dess raedlemmars sanna fördel i detta afseende. De lika förderfliga som enfaldiga föreställningarna att man icke behöfver studera modersmålet, utan att man får lära det tillräckligt genom praktisk öfning, skola Väl icke i evighet få göra sig gällande mot allt gundt förnuft. Hvad Sveriges allmoge beträffar, så bevarar han med en trohet, som i sanning är beundransvärd, fädernes språk rent och fritt från främmande inblandning, Med flertalet af bildade personer är ett annat och sorgligare förhållande, Läsningen af främmande språk och dåliga öfversättningar till svenska af främmande arbeten jemte brist på verkligt intresse förjämnet hafva småningom så förslöat deras sinne för det egendomliga och rent svenska i språket, att endast ett allvarligt stadium kan ersätta skadan. Det hör derföre till ordningen för dagen att från både lärostolen, talarestolen, predikstolen och domarebordet höra ett språk, hvars anspråk på att kallas svenskt äro temligen litet berättigade. När vårt folk en gång vaknar till fall besinning af sina rättigheter och sanna fördelar, skall det förmodligen ej tåla sig med, att staten gör ständiga uppoffringar af ganska tryckande beskattenhet på allt — utom det för folket vigtigaste; att vid läroverken de. bifvande ämbetsmännen tvingas att lära allt — utom det språk, genom hvilket de skola meddela sig med det folk, åt hvars tjenst de skola egna sina krafter: att det guddomliga ordet meddelas i en form, som församlingen icke kan fatta, att läkaren och presten hvarken förstår eller ens hafva medel att lära förstå sjukxlingens hviskning om sina kroppsliga eller andliga lidanden; att domaren löper fara att, oaktadt all sin juridiska visdom, fälla vrång dom, blott derföre att han icke begriper den verkliga meningen i allmogens egendomliga språk, som kanske, när allt kommer omkring, är mer svenskt än lagkarlens eget tungomål. För elfva år sedan inrättades en lärostol för de nordiska språken vid hvartdera af de svenska universiteten, och åtminstone den ena af dessa stolar togs i besittning af en för sitt svåra värf fullt skicklig vetenskapsman. -Den som kan gra sig en föreställning om hvad det vill säga att börja en förut af ingen pröfvad verksamhet, att gifva lif, intresse och riktning åt en förut, åtminstone i det allra närmaste, okänd vetenskap at sådan betydelse och omfattning som de nordiska språken, medgifver utan tvifvel gerna, att den uppgilt, som var dessa män förelagd, var egnad att taga sin man i anspråk, och att icke mycken tid kunde blifva öfrig för utgifvande afstörre vetenskapliga verk. Dertill måste andra krafter anlitas. I förbigående kuvna vi nämna, att de läroämnen, som nu tillhöra professurerna i nordiska språk vid de svenska högskolorna, vid de flesta andra större universitet och vid många mindre redan äro fördelade i minst två grupper, med en eller, och det rätt ofta, flere lärare i hvarje. Hos oss dröjde man så länge med att göra något, att, då man ändtligen grep sig an, det varit skäl att genast vid båda universiteten inrätta två eller tre professurer i stället för en. Sedan 1859 har emellertid från riksdagens sida, oss veterligen, intet gjorts för främjande ar modersmålets studiam. Då dertill kommer, att språkets egentliga målsmän både förut och sedan visat en försumlighet och likgiltighet af den mest häpnadsväckande beskaffenhet, synes nödvändigheten och rättvisan kräfva, att något nu göres för att den allvarliga och på djupet gående språkforskning i fosterländsk anda, som är väl börjad, må kunna fortsättas med något flere krafter än hittills, då man väl icke får hoppas, att behofvet skall med ens blifva tillräckligt fyldt. Vid början af inrevarande riksdag väckte en af andra kammarens ledamöter, hr rektor Leffler, motion om inrättande af en ny akademisk lärarebefattning i detta ämne, en adjunktur i de nordiska språken vid Upsala universitet. Som bekant är, finnas i nästan hvart och ett af de öfriga läroämnena, af hvilka intet enda är mer vigtigt, men väl många af vida mindre betydelse än de nordiska språken, både professor och adjunkt. Vi helsade med glädje detta förslag såsom början till någonting bättre, och hoppades, att riksdagen skulle med ifver omfatta tillfället att, då regeringen icketyckes vilja taga initiativ i denna fråga, sjelf taga henne om hand och genom bifall till motionen på samma gång bereda åtminstone en forskare tillfälle att odeladt egna tid och krafter åt modersmålets studium och en både behöflig och välförtjent uppmuntran åt den ifriga och framgångsrika verksamhet, som särskildt vid Upsala universitet nu i öfver tio år ådagalagts. Hvarje riksdagsman kan utan svårighet öfvertyga sig om, att universitetet icke saknar förmågor, som mer än tillräckligt visat sig skickliga att emottaga en lärarebefattning i detta ämne. Måhända skall då äfven den upplysningen vinnas, att genom bifall till motionen universitet skulle sättas i tillfälle att genom ordinarie befordran vid den fosterländska språkforskningen fästa en yngre universitetslärare, som genom redan utgifna vetenskapliga verk styrkt STRASSE a en EsbeenLEL