j lå len framdrifve8 med tillbjelp af två propellrar, nen det är icke omöjligt att uppfinnaren längre ram kommer att tillämpa hjuälprincipen. Den för n 300-puntlig kanon och besättningen är endast man stark. Föreställer man sig nu Farcys karonbåt i strid med en pansarfregatt, så skulle fresatten, denna simmande fästning, nog kunna tillntetgöra sin svage motståndare med sina förfärliga skott, öm icke denne motståndare vore nästan så godt som osynlig. På 900 alnars afstånd döljas tvåtredjedelar af den, på 1500 alnars afstånd kan den alls icke skönjas från fregatten: Kanonbåten kan ligga på lur efter pansarfartyget; ta sigte i allsköns ro och mak sämt beskjuta det !långskepps. Det är en strid mellan en mygga och ett lejon; men myggan utsänder kulor om flera hundra E:s vigt, hvaraf en enda kan skjuta det! största och bäst bepansrade linieskepp i sank... I denna strid mellan David och hafvets Goliath ha vi förutsatt, att fregatten erdäst har att göra med en enda fiende. Men låtom oss icke glömma att man kan bygga 400 af Farcys kanonbåtar för de 3 millioner sv. rdr som en enda pansarfregatt kostar. Ingen flotta finnes nog stark att motstå dessa 400 småfartyg. Med en 3200 man stark bejättning skulle den omringa och ödelägga fottan, ionan denna hunnit att göra sig stridsfärdig. Med hundra sådana båtar skulle Frankrike vara Herre öfver Rehn, hvilken då hela Tysklands samlade stridsmakt icke skall vara istånd till att öfverskrida. En här skulle bli hållen i schack af 800 man och en krigsmateriel, hvars värde kan upptagas till 2,000,000 rdr. De stora krigsskeppen skulle icke mer våga att närma sig kusterna. De skulle alltid vara utsatta för angrepp af de små kånonbåtarne, hvilkas fruktansvärda kanoner skulle skjuta dem i sank eller åtminstone skada dem betydligt. De stora krigsfartygens kanoner kunna visserligen, å andra sidan taget, med sina skott träffa kanonbåtarne, men då dessa icke ligga djupt skola de som oftast kunna rädda sig i de grunda farvatten, der de stora krigsfartygen icke töras ge sig in. Och hvad betyder väl föröfrigt en simpel l: kanonbåt, när man har en hel eskader af dem? Den enda olägenheten med denna kanonbåt är dess långsamma fart, som endast är 2 mil i timman, under det vanliga krigsfartyg på samma tid tillryggalägga ungefär dubbelt så lång väg. Detta missförhållande utjemnas dock betydligt genom kanonbåtens jemna fart, hvilken tillåter den att taga bättre sigte samt genom besparingen af mariskap och penningar, hvilken besparing är så stor, att man, som sagdt, kan bygga 400 kanonbåtar för samma summa, som en enda fregatt kostar, och bemanna dem med 3200 matroser, eller med den till 5 eller 6 större krigsfartygs bemanning erforderliga styrkan. Kanonbåtarne skola föröfrigt icke lägga an på att kappas i shabbsegling med sina mäktiga motståndare. De böra vara talrika nog att ligga på lur efter dem och afvakta deras ankomst. De skola, efter all sannolikhet, snarare vara bestämda till försvar än till anfall samt derigenom också bättre motsvara afsigten med nutidens krig. De civiliserade nationerna böra icke mera föra eröfringskrig. När de skola strida bör det ske för att försvara zitt fädernesland och sin frihet! — (CARLSKR, VECKOBL.) .— En strike i Norrköping på 1700-talet. En tidning berättade nyligen om en strike, hvars make, hette det, verlden väl aldrig tillförene bevittnat. Poliskonstaplar och stadssoldatet i Itheims hade nemligen aflagt sina liniförmsmössor och vägrat återtaga dem, förr än staden ökat deras dagspenning med 15 centimer. Just i Norrköping inträffade på 1700-talet en dylik strike, säger en i sagde stad utkommande tidning. Det hör till historiöH, att stadsvakten, i en hyate tid kallad stadens militärkårs, en gång utgjorde den enda polisen eller åtminstone dess kärna. Den bestod af 24 man, ett signifikativt tal, ty äfven de äldstes råd räknade lika många medlemmar. Den fysiska och den moraliska vakten om staden liksom i en konstellatton, numeriskt uttryckt! Vaktkarlarne, såsom de i början anspråkslöst benämndes, ålå; bland annat, att patrullera om nätterna, hvarvid de blåste i horn eller lurar. Och nationalfärgerna bu?o de. I blåa frackar och stöfletter,i gula byxor och med gula sultaner i hattarne samt väpnade med långa värjor och bardisaner, företedde de någonting chevalereskt, hvilket ej kunde annat än imponera. Längre fram i tiden erhöllo de gevär med bajonetter och voro riktigt fruktansvärda. Jemte uniform och sold, åtnjöto de fritt husrum i corps de gardet, hvartill äfven hörde en liten krog. Solden var dock något knapp, belöpande sig till 60 daler kopparmynt eller 3 rdr 16 sk. om året, och utgick dessutom ej ordentligt. Till belysning i corps de gardet var anslaget ett helt lispund ljus årligen, som dock ej räckte till. En gång fann sig vakten till och med i saknad af värjor och gehäng. Det ena med det andra måste alstra missnöje, hvilket växte alltmer och mer. Förgäfves skärpte magistraten disciplinen och lät till den ändan reparera och med rullar under fötterna förse trämärren. Den strike, som länge hotat, inträffade ock, eget nog, just på det stora revolutionsåret 1772. Med förklaring, att de icke kunde vid sina sysslor hafva födan, utan nödgades svälta ihjäl, sleto gensdarmerna en afton af sig uniformerna och kastade bort gevären, Derpå fattade de sina lurar och utstötte liksom till högtidligt afsked en tutti, som skrälde förfärligt öfver hela staden, så att invånarne hals öfver hufvud rusade ut, ej vetande annat, än att moskoviterna ånyo föllo öfver dem. Nu voro goda råd dyra. Nattmössor rörde sig i alla riktningar åt rådstugan. Borgmästaren uppmanade gensdarmerna att göra sin tjenst och trämärren rullade på en vink lättfotad till rådstutröskeln! Men gensdarmerna läto sig ingenting bekomma, utan ernade just ackompagnera sin fortsatta vägran med en ny fanfar ur lurarne, då magistraten och de äldste hastade att lofva att vara betänkta på deras utkomst; de skulle få allt — ja, strumpor, ved, ljus och till och med (hvilket var det naivaste), nya blåshorn. Dessa löften höllos, och lönen af 50 daler i koppar förvandlades till lika många i silfver. Så ändades denna vidtutseende strike lyckligt och lika oblodigt som statshvälfningen samma år. — En fiskhandlerska af kungligt blod. Den 2 Mars dog i Paris i en ålder af 97 är en stackars qvinna, som i saluhallarna var bekant under namnet Meåere Credit. Hon var dotter till markis Pierre Jean de Juxta-Credit, som 1792 dog på schavotten. Efter fadrens död blef hon upptagen af en fiskhandlerska. Så länge hon var ung kallades hon Petit Credit och sedermera Mere Cr6dito. Hennes mor,-som var dotter till Antoine de Rentremont, naturlig bror till Antoine af Bourbon, hade under Ludvig XVI:s tid introducerat refve Cagliostro hos den famösa kardinalen de ohan. Efter hennes fostermoders död fortsatte Mere Cr6dit fiskaffärerna; blott få af hennes kunder visste, att det var en afkomliog af de franska konungarne som sålde fisk till dem. — Lyckans vexlingar. F.d, verkliga statsrådet Werderewski, som för något år tillbaka för saltstölden i Nischni Nowgored blef förvisad till Siberien, skall, oaktadt sina fordna lysande inkomster, nu befinna sig i den yttersta misere. Hans dotter, en rik enka, som af honom troligen i tiden erhållit en god hemgift, skall vägra att sända honom något understöd. En gjord anhål lan att få på gamla dagar (70 år) törtjena sitt bröd på barnundervisning, har auktoriteterna i Krasnojarsk afslagit. Riittelser. I gårdagens riksdagsreferat hafva insmugit sig lj de tryckfel: i referatet för. grefve Posses anKR 10 fun Blas I far mm EA