Andra kammaren. Debatterna om Jernvägsfrågorna. Norra stambanan, (Slut fr. gårdagsbl.) Hr Asker fäste uppmärksamheten derpå, att stambanorna burit sig rätt väl och lemnat en behållning af omkring 14 millioner rdr, förutom den indirekta vinsten af lättade kommunikationer, som ingalunda borde underskattas. Den stat, som har eganderätt till sina jernbanor, posten, telegrafen m m. borde icke obetingadt gå ifrån en sådan rättighet. Tal. förordade Salabanan, hvilken han med fästadt afseende på bergslagernas nytta ansåg vara den förmånligaste och uttalade den önskan, att kammaren måtte stanna i det beslut, som mest egnade fosterlandets intresse. Hr Ahlgren, hvilken äfven ifrigt förfäktade Balabanans företräde, fäste uppmärksamhet vid trafikinkomsternas ökande på de sista 10 åren, hvilket visade att behållningen ej vore så ringa, som man låtit påskina. Ehuru han vore lifligt förvissad om att banan öfver Sala skulle vara den fördelaktigaste skulle han dock, hellre än att ingen bana blefve beviljad, gifva sin röst för Sevallabanan. Hr Mankell tillkännagaf sig vara nihilist, förnämligast med fästadt afseende på faran af en ytterligare ökad skuldsättning. Staten opererade redan nu med en skuldsumma af omkring 115 millioner och derför ansåg han det icke vara rådligt att på ett bräde ånyo upplåna 40 millioner. Tal. ansåg det ej ens vara möjligt att, åtminstone inom landet, upptaga ett sådant lån emedan det skulle draga alltför mycket medel från de öfriga näringarne och äfven häri såg tal. ett hinder för fortsättandet af statsbanors byggande. Tal. framhöll vidare att staten byggde sina banor alldeles för dyrt; de kösta omkring 800,000 rdr, men borde kunna byggas för omkring 650,000 och, skulle de byggas smalspåriga, kunde ej kostnaden öfverstiga 400,000 rår. Staten hade ock, enligt tal:s förmenande, visat sig mindre lycklig i valet af riktningar, i hvilket afseende han vore öfvertygad att den enskilde skulle se klarare. Skulle de båda ifrågavarande stambanorna, den östra och norra, nu komma til! stånd, så fruktade tal. att staten, åtminstone tBder den närmaste tiden, ej skulle kunna lem ens något bidrag till bibanor och äfven detta vo.Q för tal. ett skäl att ställa sig på nihilisternas sida. Vidare stundade inom kort för staten utgifter för omläggning af gamla jernvägar, hvilket skulle komma att medföra en kostnad af en och en half mill. rdr årligen och vid sammanförandet af alla dessa nihilismens skäl, fann talaren dem för sin del vara fullt tillräckliga. Skulle talaren finna att nibilismen ej skulle i voteringen vinna seger, då måste han uttala sig för Salabanan, ty då han ej förraådde inse att den ena linien hade företräde framför den andra, ansåg han bäst att fästa sig vid byggnadspriset. Hr Stenbäck yttrade: De redan färdiga sammanbindnings Sörmlandsbanorna m. fl. äro varnande vittnesbörd att ej vidare respektera auktoritetstro i frågan, då förkastelsedom delvis redan är uttalad öfver det primitiva systemet. Det blir ett ohållbart system, som ej beaktar industriens fordran att underlättas, der tillfälle ej lemnas att söka sig naturliga handelsvägar från Norberg—Smedjebacken till Nora—Linde, så att möjlighet beredes dessa orters produkter att söka sig ginaste, tjenligaste afsättningsort, vare sig till Stockholm, Göteborg eller Kristiania via Filipstad —Carlstad, emot att efter förslagets mening tvinga in bergslagshandeln på Gefle. Till det primitiva förslagets förtjenst hör troligen att utestänga Westerås och Mälardalen från norra stambanan, hvarför bergslagen måste motsätta sig ett förslag, som ej tillfredsställer dess konsumtionsbehof. t Hvarför äflas man att påtvinga mellersta delen af landet en bana, som det ej är betjent utaf? Måste ej orternas behof i fråga beaktas? Hellre ingen än Sala-banan! Är ej Upsala-liniens behållna inkomst ett nog afskräckande exempel, för att ej vidare fortgå i den riktningen att lägga banor, der med visshet förutses ingen trafik i orten kan uppstå? Då omsorgen att betala företaget kastas på framtiden, måste i dess intresse protesteras mot ett dylikt system; hvad värde skulle vid en blifvande försäljning en dylik bana få, som ingen afkastning ger, när svenska staten i likhet med andra ej längre står ut med att låna till annuiteternas betalande? — Vi ega ej rättighet att med berådt mod förstöra framtidens oberoende existens. . NES Vid de inre frågornas lösning, törna vi ständigt mot enskilda intressen, vare sig orternas eller privilegiernas. Det antas vara mäktiga lokala intressen,! som slutit sig samman att göra sin enskilda fördel till lag för landet. Den åsigt har yttrats, att för det materiella utbyta vår frihet, mot att bli ett ryskt storfurstendöme, hvilka planer ej kunna bättre betjenas, än att undergräfva vår ekononomiska ställning, dertill Salabanan i sin mån kan bidra. Så länge statsjufret för ortintressen duger att mjölkas, finnas de som vilja suga; om på statsorganismens bekostnad, synes ej besvära vår tids så tänjbara rättsbogrepp. Anses statens bästa fordra orternas deltagande i stambanas byggande, att enskild företagsamhet må bestämma riktningen för att bli lönande, så! underkastar sig helt visst Sevalla-intresset behöf1:ga uppoffringar, då detta intresse tillfredsställer både jordbruksoch bergshandteringens behof. För såvidt som jernvägar kunna upphjelpa en tynande industri, må den i första rummet ses tillodo, hvarför mig synes, att bergslagsbanor och okala, nyttiga banor i Norrland främst böra understödjas, för att derefter låta staten eller enskild företagsamhet bestämma utfartsvägen till