Btatsjernvägar, Menar Jag, för min del, icke uppskof, utan definitivt sat Eljest skulle jag äfven åberopa den betraktelsen, att den pågående allmänna uf-edningen af frågan om bibanor, när den blir afjutad, väl kan komma att utöfva ett visst infly tande på omdömet om ifrågasatta stambanors Jatta riktning, dels ock att insigten om det smalspåriga systemets företräden för ett land, som vårt, mer och mer tränger sig fram, men ännu beböfver någon tid för att mogna. Jag yrkar afslag å statsutskottets utlåtande i den nu föredragna punkten. . Hr Ehrenborg yttrade sig i samma riktning Bom den föregående tal., ehuru han icke ville i likhet med honom yrka på definitivt slut med jernvägsbyggnader för statens räkning, utan föreslog kammaren att staten för närvarande icke skulle bygga. flere jernvägar. — Tal. började sitt ganska utförliga anföranåe med en återblick på våra jernvägars historia och frågade: om vi med vår nu inhemtade erfarenhet om jernvägarne flyttades tillbaka till 1850-talet, skulle vi då fatta det beslut som då fattades. Enligt talarens åsigt skulle vi då icke hafva lånat medel till jernvägarna, utan användt statsverkets behållningar och främst bränvinsmedlen, hvarjemte vi skulle hafva sett de enSkilda banorna lika mycket till godo som statsbanorna. Nu har detta emellertid icke skett; man har bygt vägar, som lemnat föga afkastning och hvad värre är utan afseende på näringarna, och frävsst bland dem jernhandteringen. Visserligen synes 1869 års riksdag hafva något litet vaknat till be inning i detta hänseende, då den af K. M:t till innevarande riksdag begärt en ny plan för jernvägsanläggningarna, med särskildt afseende på iIndustrien. K. M:t bar emellertid icke hunnit titarbeta en dylik plan, utan framlagt förslag till stambanornas fortsättande; men då en stor mängd ansökningar om anslag till nya enskilda banor Did vit till K. M:t ingifven utan att ännu kunna pröfvas, så måste tal. för sia del tillsvidare afslå frågan om anslag till stambanor. Huru oklokt anslag i detta fall skulle vara, visar sig af, att mån derigenom omöjliggör byggandet af de enskilda banorna, genom hvilka ensamt stambanorna kunna tillföras den ökade trafik som de behöfva. Huru stort och allmänt kändt behofvet af enskilda banor är, visa de till K. M:t ingifna 33 ansökningarna om anslag på af sistlidne riksdag föreskrifvet sätt; och bland dem skulle icke mindre än 29 utmynna i stambanorna. tlvad särskildt den norra stambanan beträffar, så hade man visserligen sagt, att den skulle vara en bergslagsbana samt antagit såsom ett axiom att andra bergslagsbanor skulle mynna ut i densamma, men det är just detta som först behöfver bevisas. Inom den bergslag som tal. representerade funnes intet intresse för den norra banan, och man brydde sig der icke om, antingen hon drages åt Sevalla eller Sala, ty man vet, att hen icke är en bergslagsbana. Man förstår der detta mycket missbrukade ord och ettersträfvar, icke så mycket banor, som öppps utfartsvägar till hamnarna utan sådana som underlätte forslingen af malm och kol, sea vidga kel och malmdistrikten. Och då man Aer icke på långt när har så stort Dbehof af banor af det förra slaget som af det senare, 83, kan man icke intressere sig för den norra. Visserligen hafva några petitioner till dess ;örmån blivit afgifna, men tal. frånkände dem allt värde, af aktning för kammaren dock icke inlåtande sig på frågan om sättet för deras tillkomst. Liksom det vore nyttigt och nödvändigt för när vingarna, att en ny grundsats tillämpades i fråga om jernvägsbyggnaderna, så vore det ock billigt, att de icke längre sattes tillbaka. Men billigt vore deremot icke att begåra, att denna riksdag af konsideration mot en föregåendes uttalanden skulle fortfara med stambanesystemet, åtminstone kunde tal. icke finna, att en riksdag vore moraliskt bunden af en föregåendes ord. Hvad skulle då omvalen tjena till, om icke att med nya män nya åsigter skulle kunna göra sig gällande. Yrkade afslag både i fråga om nörra och östra stambanan, Hr Keij hade, under sina inre strider om Salaoch Sevallaliniernas företräden, och sedan han redan börjat förtvifla om att någonsin komma till klarhet i detta hänseende, allt mer och mer kommit till den öfvertygelsen, att ingen stambana vidare borde byggas. Men om han skulle bli tvungen att bestämma sig för endera af dem, skulle han rösta för Sala-linien, Man hade i talarens tanke öfverskattat båda banornas vigt, och han trodde, att hvilkendera som segrade så komme Göteborg att mest vinna derpå. Stockholm skulle förlora så länge det, med glömska af hela sin handels historia, äflade att sträcka sina blickar åt vester, der Göteborg alltid skulle bli en öfvermäktig rival. Så länge Stockholm förnämligast hade sitt handelsområde österut, var Stockholm en verklig handelsstad, och detsamma skulle återigen blifva händelsen, när Stockholm ånyo hunnit lefva sig in i samma föreställning, ty der vore Stockholm lika mycket öfverlägset Göteborg Bom Göteborg vesterut vore Stockholm öfverlägset. Man hade visserligen sagt, att vi skulle upphöra med stambanesysemet för statens räkning; sedan de norra och östra banorna blifvit färdiga, men tal. trodde nog att andra påtänkta banor funnes, som med lika goda skäl gjorde anspråk på att också bli ansedda som stambanor, t, ex. Frövi Falu-banan och en bana från Sundsvall till Throndbjem. Men då uppstår den frågan, om våra finanser äro i det blomstrande skick, att vi, ha råd att bygga flere stambanor, under det man öfverallt i Europa måst upphöra dermed, utom i Norge, Finland och Ryssland. Men, säger man, den norra och östra banan äro lofvade. Tal. kunde icke instämma i detta påstående, utan sökte genom utdrag af riksdagarnes skrifvelse visa, att ingenting annat blifvit lofvadt än det som blifvit utfördt, nemligen banorna till Upsala och Norrköping. Men om ett moraliskt löfte skulle vara gifvet, så hade talaren framställt ett förslag att infria detsamma, då han i sin reservation velat medgifva dessa banor större fördelar än de andra, eller 50 proc. bidrag af staten. Tal. fann ett ytterligare skäl att upphöra med stambanesystemet deruti, att såväl anläggningssom underhållskostnaden af statens banor är för stor i förhållande till de enskilda. Såsom bevis å det förra anförde tal. att major Adelsköld erjudit sig att bygga jernvägar lika med statens för 250,000 rdr billigare pr mil. Om vi fortfara att på vanligt sätt bygga de nu föreslagna, skulle vi således göra en förlust af 5 å 6 millioner, emot om deras utförande öfverlemnades till enskilde entreprenörer. Men äfven trafikkostnaden skulle bli allt för dyr; ty liksom tal. hört berättas, att ett 4:de trafikdistrikt kommer att upprättas för nordvestra stambanan, skulle väl ett 5:te och 6:te upprättas för den norra och östra, och den som satt till sitt mål att arbeta på trafikkostnadernas minskande kan icke annat än känna sig öfverväldigad af gå mänga distrikter och dermed förenade stora