BLANDADE ÄMNEN. Baron Nathanael Rothschild afled för nå ff dagar sedan i Paris, såsom vi förut omtalat an tillhörde den engelska grenen af den stor: familjen Rothschild och var son till Nathan Roth schild, Stock exchanges pelare., hvilken unde: förra hälften af detta århundrade spelade en så stor financiel roll i England. De som kände Na thanael Rothschild för tjugu år tillbaka — skrif ver den bekante statsekonomen Lon Say i er minnesruna öfver honom i Journal des Debats — minnes honom då i sin ungdoms blomstring, har var en äkta engelsk sportsman, liflig, verksam, er vacker karl. I hans fysik låg något som påminte om den antika skönheten, han var full af krafi och styrka. Men åren förgingo, plötsligt, han va! då 39 år gammal, minskades hans synförmåga hans gång blef stapplande, efter hand började hans lemmar neka att lyda hans vilja, hans ögon: lus släcktes, han blef lam i ben, armar och hän er och han sattes i en länstol, i hvilken han till bringade aderton långa år och i hvilken han dog I andra hälften af sitt lif var han fysiskt till intetgjord, men hans själ var ej död, den var lef vande till sista stunden. Man kände sig pinsamft berörd vid åsynen af ett dylikt fysiskt förfall men man förnam också en ädel rörelse-hos sij inför en ande, som frigjort sig från alla de små materielia inflytanden, hvilka agitera oss andra som äro friska. Han var blind, men han talade som en seende. Hans minne hade utvecklat sig till en märkvärdig grad, han kände igen röster på personer som han blott högst sällan tagit emot och hans inbillnipg målade i hans inre det hans ögon nekade honom ge. Omgifven af en fin um: gängeskrets, egande i sin närhet en hustru med så utbildadt sinne för konsten, att man kunde säga att hon var artist, yttrade han sig om taflor på sådant sätt som: om han haft sin synförmåga i behåll. Han kom så väl ihåg de arbeten, han sett i sin ungdom, att han på ett förundransvärdt sätt, blott genom beskrifning, fullt uppfattade nya arbeten, som han aldrig sett och aldrig skulle få se. Han intresserade sig föröfrigt för allt möjligt, han var av courant med dagens fråor i den engelska och franska politiken; verkligt fiberel afvaktade han tålmodigt frihetens återupp rättande i Frankrike och med den största ti frodsställelse mottog han mot slutet af sitt Hf underrättelsen om det nya kabinettets bildande. Han styrde sitt hus från sin länstol, han ordnade om sina söners uppfostran, liksom hade han varit i Atnjutande af sina fysiska förmögenheter. Han öfvade barmhertighet i stor utsträckning blott af kärlek till det goda, alltid fruktande att man ville räkna honom det som en förtjenst. Ända till sista stunden bibehöjil han denna förståndsreda, som väckte hans famfijz och hans vänners förundran, Det är min högaktning för denne man — så slujar L6on Say — som förmått mig att öffentligen pgna denna gärd åt hans minne, ehuru han helt naturligt stått utanför det offentliga lifvet. Men ett folks moraliska nivå mätes icke ensamt af storheten hos dem som uppträda, man måste unlerstundom, för att rätt fatta detta, äfven tala om dem som, utan att ha uppträdt iverlden, dock varit värda att ha ådragit sig sina medborgares lie . — En björnjagt, som skedde i allt lugnt, men om dock hade sitt intresse, egde i dagarne rum, erättar Norska Aftenbladet, i Jubbergets skog i Solör på gränsen till Sverige. Lars Larsson Långlon, som vid detta tillfälle sköt gin 26:te björn, stod i ger för jagten och hade med sig, utom in gamla erfarne björnhund, äfven två unga val-var, som nu skulle börja gå i björnskola. Deanira jägarne hade också flera hundar med -sig. Anlönda till det ställe, der björnen låg, släpptes mundarge och rusade genast mot idet, ur hvilket jörnen snart måste begifva sig, men knappt hade op visat sitt lurfviga hufvud förr än de två omalade valparne under jägarnes skratt flux anträde sitt tillbakatåg och med svansen emellan benen starkt galopp skyndade in under hemmets bekyddande tak, ja den ena af dem blef till den rad rädd, att -han till och med kröp under sängen, varifrån han ej kunde förmås att komma fram 4 hela dagen. I motsats till dessa lärlingars ippförande stod det mod, som Lars gamla hund visade. Han rusade strax på björnen, men råkade utt komma den för nära, så att björnen gtrax i örjan fick hundens hufvud i sitt gap. Det skulle arit ute med hunden om icke en af jägarne i ittan tid skickat björnen en kula i skallen, hvarsenom han släppte sitt tag. Hunden, från hvars ufvud blodet strömmade, hade emellertid ej förr lifvit befriad ur björnens gap än han åter rusade ös på björnen, som strax derpå fick sitt bancsår, Jet var en stor han-björn. Såsom nämndes var etta den 26:te björn Lars Långflon här var med m att fälla och han hoppas att hunden snart blir i rask att hån om någon tid åter kan vara honom öljaktig på björnjagt. — Frithiofs saga. I Sv. Amerikanaren för en 8 Febr. läses: Från mr Willard Fiske, proessor i Nordeuropeiska språken vid Cornell uniersitet, Ithaka, Newyork, hade vi nöjet förliden ecka mottaga bref, hvarur vi tillåta oss göra fölunde utdrag: — — — Skall det intressera eder tt höra, att vid detta universitet, det största i taten Newyork, jag har en klass i svenska, be-l tående af sexton studenter? Vi läsa Frithiofsi ga. Mina lärjungar äro alla amerikanare och ro förtjusta i ärans och hjeltarnes språk,. — —— Kan ni underrätta mig om det finns någon bok-: andel i Chicago, der svenska böcker säljas. Jag ! nskar mycket att komma i besittning af ett exemlikon Dalins ordbok eller något ännat stort svenskt Xikon,