han anställde mellan de båda linierna, för-1 slarade han sig hvarken kunna fatta norr-! änningarnes ifver för Salabanan eller Stocklt nolms innvånares för Sevallabanan, medgif-l: rande dock att med afseende å förbindelsen med : restra Westmanland och Nerike den sednal: e verkligen vore för Stockholm af mera gagn. I! Resultatet blef, att han förklarade sig tem-l: igen neutral mellan båda lininerna, men möj 4 igen lutade något åt den af honom förut för;rdade Salabanan. J Man skall måhända, till följd af den lif-l! iga öfvertygelse vi hysa och uttalat om Se-: rallabanans företräden, anse oss jäfviga attl: älla ett omdöme om värdet af de skäl, som l1 under debatterna i båda kamrarne anfördes 4 ör den ena och den andra af de omtvistade 1 iktniogarne. Men vi drista icke förthy det ll påståendet, att om någonsin det yttrandet l: rarit sannt, att en fråga segrat i debatten, nen tappat i voteringen, så var det händell: sen vid detta tillfälle. Sala-banans anhängare l! nade, förutom de så mycket omordade tre l: nillionernas mindre anläggningskostnad, knapl: past några andra skäl att åberopa, än dels le historiska från frågans föregående behand: ing, dervid Sala-banan antogs vara utlofvad ! och beslutad, dels ock den allbekanta grund.anken i det Ericsonska systemet, att banor: na böra läggas i det inre landet, d. v. s. aflägsnas från grannskapet af vatterkommunikationerna. Till och med hr Bennich, somj förklarade sig hafva i egenskap af ledamot ! i två komiteer behandlat frågan och derigenom blifvit fast öfvertygad om Sala-banans företräden, lemnade åhöraren helt och hållet i okunnighet om hvarnti dessa företräden skulle bestå. Det märkligaste som från denna sida anfördes var för öfrigt måhända det af hr Lithner i andra kammaren meddelade ordet till den hittills olösta gåtan: norrlänningarnes ifver för Sala-banan. Denne talare medgaf temligen oförbehållsamt riktigheten af frih. Gripenstedts framkastade supposition att förklaringen till denna ifver låge I den omständigheten, att banan norr om Mälaren låge så i sakens natur, att norrlänningarne befarade, att sedan den blifvit besluten och en anknytning till Köping egt rum, någon fortsättning norrut sedermera icke skulle komma till stånd. Deremot anfördes af Sevallabanans anhängare en mängd bevis såväl ur kommersiel, industriel och finansiel, som ur militärisk synpunkt för denva sträcknings företräden. Vi nämnde redan i gårdagsbladet de båda statsråden, hrr Adlercreutz och Leijonhufouds förträffliga anföranden i ämnet på f. m. i andra kammaren. På e. m. talade i första kammaren h. exc. justitiestatsministern samt statsråden hrr v. Ehrenheim och Abelin i samma syfte. Fri, De Geer framlade i några stora drag och utan att fördjupa sig i detaljer — hvilka ofta, sade han, bringa hufvudsaken i glömska — de skäl, som gjort det för regeringen till en pligt att ur synpunkten af landets allmänna intresse föreslå Sevallabanan. Han visade att det såväl för Norrland som för Norbergs bergslag vore i det närmaste likgiltigt om vägen ginge öfver Sala eller Sevalla. Men i hvilken kroklinia man än droge en norra stambana, kunde dock denaa bana icke ensam tillfredsställa behofvet af jernvägar i denna den bredaste delen af Sverige. Bergslagernas tunga produkter, hvilka der företrädesvis frambragtes, vore bäst i behof af jernvägar. Åtskilliga sådana finnas redan och andra vore ifrågasatta; men dessa ginge alla från norr till söder. Det måste således finnas en bana, gående från öster till vester, som sammanbunde dem. Denna skulle väl utan olägenhet kunnat gå så nordligt som höjden af Sala, så framt nemligen icke ett stycke af densamma, nemligen vägen mellan Örebro och Köpiog, redan vore bygd. Friherren öfvergick derefter till en belysning af argumentet om den befarade konkurrensen med sjökommunikationerna, och han erinrade dervid att jernvägarne äro ett så fullkomligt kommunikationsmedel, framförallt genom sin regelmässighet, att de, som en gång tått vänja sig att begagna detsamma, ej gerna öfvergifva det, helst om det gäller varor som en g ne blifvit inlastade i jernvägsvagnen, Exempe härpå vore transporterna på jernväg från Kristinehamn till Göteborg, trots kommuni kationen på Wenern och Göta kanal. Och om sjöleder ersatte jernvägar, huru lyckligt, sade h. exc., vore icke då Östergötland. Det hade på sin ena sida Östersjön, på den andra Wettern, och det genomskures från norr till söder af Kinda kanal, från öster till ve-: ster af Göta kanal, och dock vore man i Östergötland så angelägen att erhålla jernväg. Och hvarföre var Upsala, hvarföre är Westerås så angeläget att få jernväg? Dessa städer saknade visserligen icke sjökommunikation. För närvarande hafva bergslagernas produkter en afgjord benägenhet att gå vesterut, Men detta förhållande kan ej länge fortfara. Utan att vi börja i större skala förädla våra produkter, skola vi hvarken finna afsättning för dem åt vester eller åt öster, Men blifva de förädlade, så måste de söka sig till Östersjöhamn, der Ryssland möter med sina 70 miliioner menniskor och sin föga utvecklade industri, beredt att mottaga dem på sina redan färdiga jernvägar. Och hvem kan veta hurg länge det dröjer innan den stora handeln på Asien söker sig väg genom Ryssland på dess jernbanor? BStockholm får då en stor betydelse. Det vore för öfrigt för alia intressen af vigt att få en förbindelse med hufvudstaden, med sina centrala myndigheter, sina undervisningsverk 0, 8. Vv, En stambana till Köping vore således lika berättigad som en till Gefle—Dala-banan. Om denna förbindelse genom Sevalla-banan