STOCKSOLR den 8 Mars, Frågan om norra stambanan förekom till atgörande i natt kl. al i första och kl. 122 i andra kammaren. Hon blef afgjord på sådant sätt att hon — ännu är oafgjord. Första kammaren voterade nemligen medl. 70 röster mot 44 ett anslag af en million rdr till påbörjande af arbetena å Salabanan, men andra kammaren oajslog allt anslag till norra stambanan. Detta beslut fattades medj 97 röster mot 87. Det kommer såiedes il den gemensamma voteringen att röstas mellan Salabanan och rent afslag. I den föregående voteringen om kontraproposition hade första kammaren dertill med 78 röster mot 36 antagit anslag till Sevalla-linien. De 36 rösterna afgåfvos förl! rent afslag. I andra kammaren gjordes af-l! slag till kontraproposition med 103 röster mot 80, hvilka senare afgåfvos tör Sevalla-! banan. Det är öfverflödigt nämna, att de öfverläggningar, som föregingo dessa beslut, voro högst lifliga och pågingo under en alltjemnt växande spänning. Isynnerhet var detta fallet i andra kammaren, der striden fördes med hetta icke blott mellan de båda rivaliserande sträckningarne, utan äfven mellan de s. k. nihilisterna och dem, som ansågo det af dessa påyrkade afbrottet i statsbanebyggaadet olämpligt och skadligt. De sistnämndes talan fördes isynnerhet af hrr Rundgren och Gripenstedt. en förste sökte behandla den med så oväntad styrka framträdande nya åsigten ironiskt, och han lånade för att karakterisera hr Keijs reservation, som blifvit uppslaget till den s. k. nihilistiska rörelsen, bilden af en roman. Det tog sig ganska egendomligt ut att höra iprestens mun och i det från predikoton icke alldeles fria föredraget ett vikant utkast till en demimonde-historia af äkta skrot och korn. Älskaren, sade hr teol. dr Rundgren, uppträder med sin älskarinna i det bleka månskenet. Statsutskottet är månan, som ej tillåter solens sken att falla på bibanorna. Utlåtandet det är månskenet. Alskarinnan, det är bibanorna, och älskaren är reservanten och de som med honom instämma., Litet längre fram i sitt bizarra föredrag betecknade den högärevördige talaren statsbanorna såsom de förra vänninnorna och han lade derefter i älskarens mun denna klagan: de der förra vänninnorna ha varit för dyra. De ha visserligen varit väl klädda och sett bra ut, men de andra äro mycket billigare, o. s. v. i samma stil. Frih. Gripenstedt behandlade deremot saken i en allvarlig ton. Hans argumentation vände sig dock på det hela taget mindre mot de skäl, som anförts för ett upphörande med statsbanebyggandet, som icke fastmera mot det af hr Key i hans reservation framlagda förslag om sättet för privatbanors understödjande. — Frih. Gripenstedt lyckades måhända visa, att hr Keijs förslag i detta afseende ej torde vara det lämpligaste, men detta hindrar icke att ett bättre sätt kan utfinnas, t. ex. att såsom hittills understödja privatbanorna med lånebidrag. Hufvudfrågan blir härvid alltid huruvida staten bör bygga banor för egen räkning eller understödja bolag, som vilja åtaga sig banorpas utförande. För såvidt frih. Gripenstedt sysselsatte sig med den frågan, syntes oss hans bevisförning ingalunda lika öfvertygande som i afseende på den underordnade frågan om formen för understöds meddelande åt enskilda jernvägsbyggnader. Man synes också mycket väl kunna gifva frih. Gripenstedt rätt i hans påstående, att staten förfarit riktigt då den på sin bekostnad anlagt de stamlinier, till hvilka de genom enskild företagsamhet byggda bibanoraa kunnat anknyta sig, men detta hindrar icke att, på den punkt sakerna nu kommit, klokheten kan bjuda att upphöra med byggandet af nya stambanor för statens egen räkning. De större uppoffringar, som det kostat staten att bygga egna banor, må gerna anses ha varit berättigade, så länge det gällde att gifva en imuls till företagande af dessa storartade anäggningar och att lära nationen att uppskatta värdet af det ifrågavarande kommunikationsmedlet, men då numera deita mål blifvit upppådt och det visat sig att ganska betydande jernvägsanläggningar kunna på enskild väg åstadkommas — på sina ställen med ganska rioga statsbidrag — så förtjenar det väl tagas i öfvervägande om ej tidpunkten är inne för staten att begränsa sina uppoffringar för det åsyftade målet; ty om de ytterligare erforderliga banorna kunna åstadkommas med mindre uppoffring för staten än om de byggas för hennes egen räkning, så är det ja en uppenbar misshushållning att icke anlita den utväg, som kan i det hänseendet erbjuda sig. Att man dervid bör välja det lämpligaste sättet är naturlig sak, och det kan ju vara mycket möjligt att det af frih. Gripenstedt införda och hittills begagnade lånebidragssystemet kan i det hänseendet förtjena vidhållas. En bland de vid frågaps bedömande allra vigtigaste omständigheterna, nemligen möjligheten för enskilde att bygga för bättre pris än staten, förbigicks helt och nållet af frih, Gripenstedt. Den utgör dock ett af nihilisternas, kärnargumenter och får visserligen icke lemnas åsido då man vill bedöma deras åsigt. Emellertid var frih. Gripenstedt så lifligt öfvertygad om angelägenheten att staten byggde norra stambanan för egen räkning, att han fann frågan om sträckningen helt och hållet underordnad och ville rösta för den riktning, 0)