gång för alla bryta med det botänkliga statsbanesystemet, hvilket hotar att göra riksdagarne till partiriksdagar med störande invecklingar äfven i andra afseende än hvad beträffar jernvägsfrågorna, och som hvad särskildt angår dessa, hotar att genom ömsesidigt köpslående mellan enskilda intressen störta statsverket i en bottenlös skuldsättning. Ty, hvar finnes väl gränsen för dessn statsbanor? Ha icke på sista åren Frövi—Falubanan och Sundsvall-Throndhbjembanan uppträdt med anspråk, som äro fullt så befogade, som någonsin en Salabana eller en bana genom Östergötland? Står icke en långsträckt egentlig Norrlandsbana i perspektivet? Och hvem vet, om icke det är en snar framtid förbehållet att med statistiska tabeller omotsägligen bevisa nödvändigheten af nya jernvägslinier, påkallade af de mest ömmande omständigheter, de mest talande intressen? Såsom hr Keij antydt i sin reservation och såsom äfven i onsdagens nummer af Aftonbladet blifvit påpekadt, ges det blott en utväg att komma ifrån dessa snart sagdt pockande anspråk, hvilka växa i oändlighet, och den utvägen är att låta lokalintressena genom handling lägga å daga, att de förtjena afseende. Bletve det en gång för alla en grundsats, att staten icke byggde jernvägar, utan att hon endast :bidroge med halfva anläggningssumman, sedan enskilt bolag tecknat sig för den andra halfvan, så skulle detta med ens afkyla jernvägsfebern. Det blefve då icke fråga om att skära breda remmar ur andras hud, utan det gälde i första rummet att på fullt allvar afgöra, hvilka banor som hade största utsigten att bära sig. Med rätta kan man till dem, som ifra för ena eller andra linien, ställa den uppmaningen: Visen att I, ej blott i ord, utan äfven i handling ansen den föreslagna banan vara tidsenlig! Visar det sig då, när allt kommer omkring, att företagets målsmän ej derå vilja vedervåga sina kapitaler, så må man ej heller begära, att staten skall göra uppoffringar för så osäkra förslag. Måtte det en gång omsider bli slut med förespeglingarna om framtidsvinster, liksom med det enfaldiga talet om en rättvis sak. Måtte jernvägsfrågorna återföras till den enkla, praktiska synpunkten: bär sig detta företag eller bär det sig icke? Det tillhör ortsintressena att afge det tillförlitliga svaret på denna fråga, och något annat tillförlitligt svar än em aktieteckning för halfva kostnaden finnes icke. Man invänder: Men vi ha icke råd! Derpå kan. med skäl svaras: Har då staten bättre råd? Staten, som årligen laborerar med brist i kassan. Vid sådant förhållande finnes det ingen omsorg vigtigare än den, att företagen rättas efter tillgångarne. Skall jernvägsbyggandet, d. v. s. anticiperandet på framtidens tillgångar, ändock fortgå, så är åtminstone detanspråket fullt befogadt, att inga andra banor kunna påräkna statsbidrag än de, som genom aktieteckning för halfva anläggningskostnaden något så när lemna garantier derför, att statsbidragen ej till större: delen blifvit bortkastade.