Till Redaktionen af Aftonbladet! Vill man söka ett profstycke på den hetsighet, af hvilken svenska nationen enligt Ehrensvärds bekanta uttryck skall vara full, så kan man icke finna något bättre sådant än de nu brinnande jernvägsstriderna. Det är icke mer än ett par år sedan sparsamheten högtidligen förkunnades såsom en ledande grundsats för vår statshushållning, och redan är man färdig att kasta sig in i en den mest storartade statsskuldsättning. Snart sagdt dagligen predika våra ekonomer sparsamhetens och beräkningens nödvändighet för den enskilde och i samma ögonblick är man färdig att för statens räkning slå på stort, som om tillgångarne vore outtömliga. Hvad har då händt, som kunnat berättiga en sådan omkastning? Ingenting, såvidt vi veta. Landet har haft en något mer än medelmåttig skörd, som måste säljas till låga pris. Landtbrukaren har en smula hemtat andan efter föregående nödår — det är alltsammans. Vill någon påstå, att vi, staten eller de enskilde, i en hast blifvit kapitalstarka, så får han lika svårt att bevisa den satsen, som någon kan borga för, att den lilla tjusning, som inträdt, utgör uppslaget och början af ett stundande lyckosamt tidskifte. Vid sådant förhållande kan man fråga: Finnes det då ingen bättre lösen för dagen än Sevalla och Sala eller de olycksaliga namnen Östra och Norra stambanan med sina handpenningar på statsbidrag af så eller så många tiotal millioner riksdaler? Den frågan är sannerligen värd besinning af hvar och en, som icke låter förblända sig af förespeglingar om oberäkneliga fördelar — ett uttryck, hvars rätta mening ej sällan ligger deri, att fördelarne i anstende till sin ringhet ej kunna beräknas. Det bästa svaret på nämnda fråga har enligt insändarens och mångens mening, lemnats af dem, som anse det vara hög tid ati 1) Med undantag af statens jernvägar. . Not af insändaren. 2) Kursiveringen af insändaren,