STODEHOLM den 4 Mars, Reform af strafflagen. IL. I en föregående artikel (se nir 48) hafva vi sökt visa att straffbestämmelserna i vår svenska strafflag i många fall äro tör hårda. Vi skola nu sysselsätta oss med latitudsystemet, dervid vi hoppas kunna ådagalägga attl detsamma i lagen blifvit för långt utsträckt eller, med andra ord, att alltför stort utrymme blifvit lemnadt åt domarens individuella omdöme eller, såsom allmänheten torde vara benägen kalla det, tycke. Om den sanningen torde alla vara ense: att lagstiftaren endast då nöden kräfver bör till domaren öfverlemna funktionen att för visst brott bestämma visst straff, samt att nöd är för hand endast då ett brott kan föröfvas under så skiftande omständigheter af än förmildrande, än försvårande beskaffen. het, att rättvisan fordrar, det straffet efter dessas tilleller frånvaro jemkas. Der brottet alltså är af den natur, att en viss omständighet af synnerligen karakteristisk beskaffenhet öfverväger alla andra omständigheter sammanlagda, der finnes ej längre behof för lagstiftaren att anlita domarens omdöme, utan det tillkommer honom sjelf att bestämma den omständighetens inflytande på straffet, hvilket också strafflagen redan ofta gör, såsom då den skiljer dråp från mord, snatteri från stöld, förgiftning, hvaraf skada sker, från förgiftning, som ej medfört skada, förfalskning af mynt, som utgifvits, från sådan förfalskning utan att myntet begagnats 0. s. Vv. Är man lika villig att i dess fulla konseqvent tillämpa denna sanning som att in abstracto erkänna den, så skulle redan derigenom ett stort steg vara taget till en betydande inskränkning af latitudsystemet. Se här några exempel till bevis: Religionsbrotten hemfalla, enligt grunderna för nuvarande lagstiftning, under den borgerliga lagen egentligen för den förargelse de åstadkomma och den omoraliska smitta de kunna sprida. Den sålunda, som uppträder offentligen inför en större åhörarekrets med hädelse emot Guds heliga ord, begår ett brott i straffbarhet vida skildt från en lika beskaffad hädelse, uttalad i enskildt samqväm mellan fyra väggar. Om nu lagen, som för öfverlagd hädelse i allmänhet bestämmer straffet i klump till straffarbete från och med 2 månader till det tolf gånger strängare af dylikt arbete i 2 år, i stället sjelf angåfve den karakteristiska skilnaden emellan begge ofvannämnda yttringar deraf, så kunde, äfven med bibehållande af den i allt fall mycket för stora latituden för brottet i dess helhet, straffet för de särskilda arterna inskränkas inom dubbelt så trånga gränser och domarens funktion i samma mån nogare regelbindas. I fråga om de vanliga misshandelsbrotten finnes en af lagen redan i fråga om dråp beaktad omständighet, som, hurudana förhållandena i öfrigt än må gestalta sig, ovilkorligen bör nedflytta gerningen i en lindrigare straffkategori, nemligen den, att man blifvit utan egen skuld genom grof förolämpning eller misshandel retad till vrede. Om nu det lagrum, som för misshandel stadgar helt summariskt straff. af högst 2 års straffarbete, d. v. s. antingen böter från och med 5 till och med 500 rdr, eller fängelse från och med 1 månad till och med. 2 år, eller ändtligen straffarbete från och med 2 månader till och med 2 år, i stället förordnade, att den, som blifvit sålunda retad, aldrig finge ådömas annat straff än böter eller högst några månaders fängelse, så vore en mycket talrik klass at förbrytelser i väsentlig mån skyddad för godtyckligt bedömande. Alla tjofvar äro visserligen farliga för eganderätten, men både i yttre och inre hänseenden är det en så stor skilnad emellan tillgrepp i rätter nöd af lifsförnödenheter för dagen, och det som föröfvas af den, som lätteligen kan förtjena sitt ärliga uppehälle, men blott af lättja föredrager att lefva på andras bekostnad, att dessa begge förbrytelser aldrig borde sammanföras i samma straffbestämmelse, helst så länge iterationsstraffen qvarstå. Fåfängt skall man invända, att ju domaren kan fästa tillbörligt afseende å de nu anmärkta omständigheter, och att han älven gör det, derest han eljest inträngt i lagens anda och lifvas af god vilja. Ty, utom det att domen i allt fall bär sken af godtycklighet, eger lagstiftaren ej rätt att förlita sig på någon menniskas förmåga och vilja, så snart han sjelf kan förekomma brist i den ena eller den andra; och att brister kunna finnas är tyvärr ovedersägligt. Så t. ex. fastän vi, för vår del, äro temligen säkra på att vi ej misstagit oss om lägens uppfattning af religionsbrotten, kan man vara ganska viss, att ännu i denna stund domare finnas, som qvarstå vid den gamla uppfattningen och anse dessa brott såsom crimina Jes majestatis divine, hvilken uppfattning naturligtvis skall åstadkomma ett helt annat domsresultat, eftersom för en sådan domare den större eller mindre offentligheten blir en bisak och gerningens inre beskaffenhet hufvudsak. Dessutom kan det egendomliga skaplynnet hos äfven den kunnigaste och mest välvillige domare verka derhän, att han tilllägger andra omständigheter, än dem lagstiftaren vill hafva betraktade såsom företrädesvis karakteristiska, lika stort inflytande på straffmätningen, och i töljd deraf belägger en viss gerning med helt annat straff, än lagstiftaren skolat göra, derest han hatt just den gerningan för Kgnnan